Här kommer ett litet tips till den som behöver något annat än stora världsnyheter att tänka på en stund — för att sedan orka ta sitt ansvar för sin del av allt som händer i världen:
BBC har massor av material som man inte kan se eller höra i Sverige och massor som är stängt för lyssning och visning av andra orsaker. Men den här tvåtimmesdramatiseringen av Jane Austens roman Emma (två avsnitt på en timme var) kan man av okänd anledning lyssna på här i Sverige också fastän den är tjugo år gammal. Och den är så charmig och så välgjord. Fram med en stickning eller ett pussel! Eller fram med skor som är sköna att gå i kanske.
Den som tycker om att lyssna till litteratursamtal måste nog lyssna på det här om samma bok också. Lite flamsigt ibland, men så mycket information och så mycket entusiasm och kärlek!
Florence Nightingale som medelålders, kanske vid den tid när hon kunde börja arbeta som sjuksköterska. Målning efter ett fotografi. Hämtad från Wikimedia Commons.
Om man som jag har ramlat in i vår sjukvårdshistoria och tycker att den är hur spännande som helst — för mig började det med att jag upptäckte Marie Cederschiöld, Sveriges första sjuksköterska, diakonissa och sjuksköterskeutbildare, bland medlemmarna i Sveriges första syförening — kan man ju bli extra glad för att P3 Historia har en dokumentär om Florence Nightingale liggande på Sveriges Radios webbplats för lyssning precis närsomhelst. Hon var Storbritanniens första sjuksköterska, faktiskt utbildad på Kaiserswerth dit vännerna i väckelserörelsen skickade Marie Cederschiöld, och hon blev sjuksköterskeutbildare på en i stort sett egen skola liksom Marie. Dessutom läste hon in sig på vetenskapligt och sjukvårdspolitiskt material innan så många andra kvinnor var intresserade av det (eller, för all del, hade möjlighet att göra det), hon experimenterade med hygienregler, hon byggde en rationell sjukhusorganisation under mycket svåra förhållanden, hon införde god och närande mat som en sjukhusföreteelse, hon talade för utbildning och yrkesarbete för gifta kvinnor, hon beskrev en vision för något som liknar moderna förskolor … och hon förde statistik och uppfann tårtdiagrammet för att få allmänheten att förstå de siffror hon presenterade! Det sista skulle jag ha velat berätta för mina kära matematikelever på folkhögskolan där jag arbetade häromåret. Att kunna läsa ett diagram kan vara skillnaden mellan liv och död i vissa lägen, och vem är bättre lämpad som bevis för det än världens mest kända sjuksköterska?
Florence Nightingale som sjuksköterskeutbildare omgiven av sjuksköterskekandidater på St. Thomas Hospital. Fotografi hämtat på Wikimedia Commons.
Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld (och faktiskt också en annan svensk sjuksköterskepionjär, Emmy Rappe som utbildade sig hos Florence Nightingale och grundade Röda korsets sjuksköterskeskola i Uppsala) kom från privilegierade familjer och kunde använda sina kontakter i samhällets högre och rikare skikt för att finansiera delar av sitt arbete. Samtidigt blev de udda i sina egna kretsar genom att vara utbildade, ensamstående, yrkesarbetande kvinnor i chefs- och ledarroller. Samarbetet med manliga läkare blev delvis en maktkamp eftersom sjuksköterskans roll inte hade funnits tidigare och idéer som hygien och näringsrik mat kom från ett oväntat håll.
Bakgrunden — Marie Cederschiöld tillhörde en adelssläkt och var visserligen uppvuxen i prästgård men ändå van vid en viss nivå på livet — kunde också ställa till det. Det finns anteckningar efter studietiden i Tyskland där hon funderar över hur hon tvingades vara en bland alla studenter:
”Jag var ledsen att icke få något eget rum, att ligga bland så många (…). Jag till hvilken man aldrig sagt, ’det och det får du icke’, kände nu så svårt mitt beroende tillstånd”, skriver hon.
Det finns också anteckningar från Ersta där hon klagar över att de kvinnor som vill bli sjuksköterskor har så dåliga förutsättningar för det och så svårt att lära sig.
I P3-dokumentären får vi bland mycket annat höra om de nästan 40 kvinnor som Florence Nightingale rekryterade som militärsjuksköterskor till Krim och om hur de ibland gjorde henne mycket besviken. Rekryteringen och planeringen av resan gick väldigt snabbt, så de kan knappast ha riktigt förstått vad de gav sig in på, och någon formell utbildning hade de inte innan de åkte, för sjuksköterskeskolan startades först senare. Desto mer fick de lära sig på plats då, kan man tänka. Chock på chock på chock.
Florence Nightingale i sitt sovrum en kort tid före sin död. Hon är 90 år gammal och bor på South Street nära Park Lane och Hyde Park i London. Foto: Lizzie Caswall Smith 1910 (hämtat från Wikimedia Commons)
Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld verkar ha drabbats av något som nu skulle kallas utmattningssyndrom eller kanske till och med utmattningsdepression — Marie efter drygt tio år på sjuksköterskeutbildningen i Stockholm, Florence när hon kom hem från Krimkriget. Florence hade dessutom fått en sjukdom som skulle ha kunnat botas med antibiotika, men det fanns ju inte då, så den kom och gick i skov, och hon arbetade ofta från sin säng.
Jag måste antagligen vänja mig vid radiodokumentärsstilen innan jag kan säga något rättvist om den här dokumentären. Så mycket onödigt effektsökeri och ganska mycket spekulation — tycker jag precis nu. Men Åsa Moberg, som har skrivit en bok om Florence Nightingale, gör en fin insats när hon blir intervjuad. Så jag vill nog rekommendera den ändå! Här finns den alltså.
… för då är det 50 år sedan Martin Luther King höll sitt I have a dream-tal. Här är sammanhanget:
Jag bodde nära The Mall i ett år runt millennieskiftet och har varit där många gånger både innan dess och efteråt. På min arbetsplats var ett av projekten en pjäs om Marian Anderson, en sångerska som trotsade alla fördomar mot amerikaner med afrikanska rötter och blev ett slags föregångare för Martin Luther King. Henne hade jag aldrig hört om här hemma i Sverige, men jag såg pjäsen på en liten teater en bit utanför stan när den var på turné och insåg att jag och min svenska skolundervisning hade missat något stort:
Det är svårt att förstå hur enskilda personer kan ha en så avgörande inverkan på ett samhälles utveckling. Men titta på dem som lyssnar — de är också där, och utan var och en av dem skulle det inte ha blivit samma sak.
Här kommer några rader från broder Alois som leder den ekumeniska kommuniteten i Taizé i Frankrike:
So each person is invited to ask themselves: what steps forward am I asked to take now? It is not necessarily a matter of doing more. What we are called to is to love more. And since love requires our entire being to express itself, it is up to us to find ways of being attentive to our neighbour, and to do so without waiting a moment longer.
