Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lyssningstips

Det händer bra saker i Uppsala

Av Posted on Inga taggar 0

Skillnaderna i vårt samhälle blir extra tydliga ibland. Ett typiskt tillfälle är julen — när en del barn får mer än de någonsin kommer att behöva och en del vet redan i förväg att det inte är lönt att önska sig något.

På många håll har det gjorts olika satsningar på ”julklappsstöd”, och de har fungerat bra och lite mindre bra, kanske mest därför att överraskningar och önskningar kan vara svåra att kombinera ihop till något lyckat.

Uppsala Stadsmission satsar på något nytt: ett slags julklappsbutik dit man kan lämna in oinslagna julklappar och där föräldrar kan välja sådant som de vet att deras barn behöver och önskar sig.

Här är P4 Upplands reportage om julklappsbutiken, och här är Uppsala Stadsmissions julsida!

Lyssna på Emma

Av Posted on Inga taggar 0

För ett par veckor sedan upptäckte jag att BBC:s radiodramatisering av Northanger Abbey gick att lyssna på — den har funnits på webbplatsen länge och varit ”stängd” alla tidigare gånger jag har försökt lyssna. Den har några år på nacken men var en finfin bekantskap ändå. Många roliga effekter i Catherines gotiska drömmar!

Nu när jag skulle skriva ett tips var den stängd igen. Så gör BBC!

Däremot har radiodramatiseringen av Emma, två timmar lång, varit ”öppen” länge och är det fortfarande.

Det går naturligtvis inte att göra en sådan roman rättvisa med bara två timmar till förfogande, men om man kan tänka sig att acceptera att många detaljer är försvunna kan man njuta av en ganska fin version ändå.

Om man som jag tycker om att lyssna på ljudböcker och radiodramatiseringar när man är ute och springer eller går så behöver man appen BBC Sounds. Där finns också många fina ”pratprogram” om litteratur!

Ännu mer älskad 200 år senare

Av Posted on Inga taggar 0

Tips till alla Jane Austens vänner: på Jane Austen på BBC:s webbplats finns programmet World Book Club, och nu är en gammal sändning upplåst, inspelad med publik det år när Pride and Prejudice fyllde 200 år. Många program är inte öppna för lyssning så långt efteråt, eller bara öppna inom Storbritannien, men det här kan man höra här i Sverige nu. Jag blev helt rörd av alla olika åldrar och dialekter och brytningar och frågor och svar — Jane Austen har verkligen beundrare över hela världen! Och en av dem som är med och svarar är P. D. James!

Fjorton resor under kriget

Av Posted on Inga taggar 0

”Resan runt havet”-föredraget förra veckan var det första föredraget på länge och dessutom ett nytt föredragsämne för mig — jag har skrivit flera artiklar om det men inte berättat muntligt på något strukturerat sätt.

Vi i familjen har en enda bild från resan, plus telegrammet som min morfar skickade till min mormor, plus flera bilder av Drottningholm (en av mina morbröder har ropat in gamla vykort på Tradera). Nu tänkte jag att jag måste ha några fler bilder till bildspelet. En från Göteborgs hamn 1944 vore väl bra?

Då hamnade jag mitt i flera saker som handlade om den stora krigsfångeutväxlingen och Folke Bernadottes arbete med den. Jag har vetat om den men liksom inte kommit på att jag borde ta reda på mer. Berättelsen blev på fem sekunder ÄNNU större!

Bland annat hittade jag den här bilden av Drottningholm när hon hade blivit ommålad för sin stora insats. Hon gjorde fjorton sådana här resor under 1942, 1943 och 1944!

Och det här radioreportaget från Göteborgs hamn när fartyget kom tillbaka hösten 1944 efter att ha lämnat mina morföräldrar och de andra i Port Elizabeth, tagit ombord krigsfångar, lämnat dem (i Barcelona eller Lissabon?), hämtat tyska civila krigsfångar på Isle of Man och kommit tillbaka till Göteborg. Det är Sven Jerring som har fått åka till hamnen och står där och ser scouter och lottor som ska hjälpa till och alla människor som ska byta plats med varandra och äntligen få komma hem. En tysk kvinna som han intervjuar har varit internerad i fyra år och tre månader. En soldat som har varit fånge hos tyskarna berättar om känslan när han klev iland i Trelleborg och visste att han var på neutral mark.

Stigbergskajen

Ungefär såhär ska kajen ha sett ut — flera kajer användes, och jag är inte säker på vilket år den här bilden är tagen eller ifall det verkligen var från Stigbergskajen mina morföräldrar klev ombord.

Göteborgs Centralstation

En bild av Göteborgs Centralstation ville jag också ha med — det gick ju så snabbt när missionärerna skulle ge sig av, och för att alla skulle få reda på att de måste komma lästes det upp ett meddelande till dem i Sveriges Radio. Min mormors mamma, Lydia Svensson, hörde det och tog tåget från Borås till Göteborg i hopp om att få krama sin dotter adjö. Hon hittade henne verkligen, på en perrong tror jag. Så stationen är också en viktig plats.

Och så hittade jag en film med många korta klipp från Drottningholm och hamnen. Här kan man se hur fullt det var ombord när soldaterna skulle transporteras!

Och här kan man läsa en av artiklarna om min mormors och morfars resa!

När järnvägen kommer

Av Posted on Inga taggar 0
En av många moderna utgåvor av Cousin Phillis — den finns i flera klassikerserier.

Ett boktips idag: Elizabeth Gaskells kortroman Cousin Phillis!

Hon skrev den två år före sin död, och en del säger att den fungerar som ett slags förstudie till hennes sista roman, Wives and Daughters, som hon inte hann bli klar med. Liksom mycket annat hon skrev var den en följetong som publicerades i en tidning eller ett magasin med läsare som förväntade sig engagerande berättelser att följa med i och längta efter. Och naturligtvis förväntade sig utgivaren att berättelserna skulle få läsarna att bete sig just så och köpa lösnummer efter lösnummer.

Tidningen som Cousin Phillis publicerades i var The Cornhill Magazine.

Phillis blir störd i sin läsning. Illustration av George Du Marier ur följetongsversionen av Cousin Phillis. Bild lånad från https://gaskellsociety.co.uk/cousin-phillis/

Det har skrivits ganska mycket om vilka teman berättelsen om den tonåriga prästdottern Phillis, berättad av hennes ganska avlägsne och ungefär jämnårige släkting Paul, bygger på eller gestaltar.

På sätt och vis är det en ganska enkel berättelse utan en massa sidointriger och utan händelser som rör till det i handlingen: Paul flyttar en bra bit hemifrån, lär känna en familj som är släkt med hans mamma, tycker om alla tre (pappa prästen och bonden, mamman, dottern) och tar med sin mer världsvane vän dit.

Det som fascinerade mig med Cousin Phillis, utöver Elizabeth Gaskells känsla för personligheter och detaljer (hon är sig lik på det viset), är att den är ett så tydligt möte mellan två tider och samhällen. Att Paul och hans vän överhuvudtaget hamnar i den del av England där prästgården ligger beror på att en järnväg håller på att byggas. Paul är mycket ung och har fått sitt första arbete som ett slags assistent. Holdsworth är några år äldre och redan en framgångsrik järnvägsbyggare, full av självförtroende och med en naturlig auktoritet. När järnvägen når nästan fram till Phillis och hennes familj kommer de i kontakt med den stora världen, och de tar emot den med ett slags blyg glädje. Phillis och hennes pappa är mycket bildade och vet sitt värde i den miljö där de ”alltid” har varit, men de är helt oförberedda på vad som kan hända när nya människor och nya idéer kommer in i deras hem.

Gården som Phillis familj driver, Hope Farm nära Heathbridge, blir ett slags tillflyktsort för Paul, trots att han första gången går dit mycket motvilligt. Han beskriver allt i den — utom de klänningar och förkläden som Phillis går omkring i precis i början — med kärlek och ett slags fascination. Elizabeth Gaskell-forskare har påpekat att huset verkar vara identiskt med Sandlebridge, en gård som fanns i hennes familj under hennes uppväxt. Eltham, den stad som järnvägen dras till, verkar vara Elisabeth Gaskells hemstad Knutsford.

Men det räcker inte med att Hope Farm får kontakt med den stora värld som resten av England är. En man som Holdsworth kan ge sig ut i en ännu större — han får ett erbjudande från Nordamerika och måste bestämma sig på bara ett par timmar. Vad händer då med människorna i den lilla idyllen?

Tydligen hade Elisabeth Gaskell planerat för en följetong i sex delar, och av någon anledning blev det bara fyra. Det kan vara en förklaring till att upplösningen, eller vad man nu ska kalla den, känns kort och abrupt. Men poängen med den här berättelsen är hursomhelst inte bara handlingen utan minst lika mycket personteckningarna och stämningarna och berättarrösten.

Den som vill läsa Cousin Phillis kan hitta boken på Project Gutenberg eller i någon av alla utgåvor som finns. Jag lyssnade på den på appen Biblio — inte någon fantastisk inläsning, men inte dålig heller. Ljudboksversioner finns på Nextory och några andra ställen också. Här berättar en av Gaskell Societys medarbetare, Diane Duffy, om några drag i berättelsen, och här har en bloggare och författare som kallar sig The Secret Victorianist skrivit om den.

351 454

Av Posted on Inga taggar 0

Här står en kvinna vid en hög med pärmar eller böcker.

Det är en klassisk bild, fast jag hade faktiskt inte sett den förrän idag när jag letade upp den på Wikimedia Commons, bara hört om den.

Det är Elin Wägner, en av många som har arbetat med att samla in namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt i Sverige, och traven och den volym hon håller i rymmer tillsammans 351 454 underskrifter.

Kvinnors rösträtt var en av de frågor som Elin Wägner engagerade sig i. Hon var också yrkeskvinna, nämligen journalist och författare, under en tid när många svenska kvinnor var beroende av manliga försörjare och nekades högre studier (faktum är att hennes pappa inte lät henne studera men ändå förstod att hennes begåvning borde få komma till användning). Och så var hon, långt före de flesta andra, mycket engagerad i miljöfrågor. Bland annat argumenterade hon mot konstgödsel och försökte förklara att det som på kort sikt verkar vara strålande bra kan förstöra framtiden. Och så blev hon den andra kvinnliga ledamoten i Svenska Akademiens historia!

Det finns ju massor att läsa om Elin Wägner, men jag vill tipsa om en kort radiodokumentär att lyssna på direkt. Här finns den. Lite pratig och knasigt klippt, kanske (”Är det här hennes hatt? Får man prova den?”), men också mycket innehållsrik.

En annan sak som jag vill tipsa om är att man kan se stumfilmsversionen av hennes roman Norrtullsligan (inspelad 1923) på Filmarkivet.se. Den har blivit digitalt restaurerad och fått nykomponerad musik av Lotta Hasselquist Nilsson.

Två saker som jag ska göra innan året är slut är att se den (det är ju bara att ta sig tid) och att åka till Lilla Björka, Elin Wägners hem (det kräver lite mer planering). Mina föräldrar bodde bara några mil därifrån i många år, och nu i efterhand tycker jag att jag borde ha hamnat där på skolutflykter gång på gång, men jag hörde faktiskt aldrig om platsen eller om Elin Wägner i skolan. Tur att det inte är för sent att göra något åt sådana saker!