Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Betala en extra lunch

Av Posted on Inga taggar 0
Att mäta omkretsen av överarmen på barn är ett av de säkraste sätten att upptäcka om de är undernärda. Foto: Rotary Doctors

I slutet av det som vi kallar sommar här i Sverige, i augusti, får många barnfamiljer i Östafrika det mycket kämpigt. September är ännu värre. Majsen har inte mognat än, och det kan bli riktigt svårt att få tag på mat. Även om föräldrarna försöker se till att barnen får äta först går det fort för dem att bli undernärda.

Foto: Rotary Doctors

Under den här perioden kommer det extra många barnfamiljer med undernärda barn till Rotary Doctors kliniker. Klinikerna är ett slags primärvård som min farfar uppfann på 1990-talet och som fortfarande fungerar: skandinaviska och holländska läkare kommer körande i jeep tillsammans med sköterskor och hälsoinformatörer och möter lokal personal. Tillsammans bemannar de en enkel klinik dit alla i området kan komma, och det finns en fond som täcker kostnaderna när någon inte har råd att betala den redan mycket låga avgiften. Nästa dag är jeepen och den resande personalen på ett nytt ställe, men samma dag nästa vecka kommer de tillbaka igen, och kliniken är öppen. På det viset kan människor bo kvar i sina hemtrakter istället för att dras in till städerna, där de annars ofta hamnar i svårigheter.

Vad kan vårdpersonalen på klinikerna göra för de undernärda barnen? Jo, det finns faktiskt en väldigt enkel lösning som snabbt får dem att må bättre och att må bra ända tills majsen kan skördas.

Foto: Rotary Doctors

Det är en extra näringsrik grötmix som är enkel att laga till. Grötmix som räcker till ett barn i två månader kostar ungefär 80 svenska kronor.

Många av oss lägger minst den summan på en enda lunch någon dag i veckan, och vi äter alla för minst så mycket på en eller två eller tre dagar. Men 80 kronor räcker alltså till gröt i två månader för ett barn i något av de utsatta områdena i Kenya. Varför inte utmana några vänner att vara med och ge? Det går bra att swisha till 9004722 och lika bra att sätta in på bankgiro 900-4722.

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.

Grönt på stan

Av Posted on Inga taggar 0

En idé som jag hoppas att svenska städer kan tänka sig att importera från Hamburg är att ha pallkragar och andra tillfälliga sommarodlingar inne i stan!

Sommergärten kallas det, alltså sommarträdgårdar.

Det som växer är mest grönt, inte så mycket prydnadsblommor. På de första ställena såg vi enbart kryddväxter, men sedan såg vi mer och mer av allt möjligt — blommor, paprika, squash, rucola — och här är de häftiga mangoldbladen.

Skyltar finns, stora och såhär små. Säkert finns det också någon eller några som busar och flyttar runt dem, eller knycker dem … men det här ser ju helt rätt ut.

Projektet slogan är ”Shop, Relax, Doscover”. Den behöver vi kanske inte importera. Men tanken att människor som rör sig i en storstad behöver platser där det går att koppla av och titta på det som växer?

Det finns ett växthus någonstans också, och det såg vi inte, men på ett par platser var ytor inramade med pallkragarna och det gick att slå sig ner en stund (utan att behöva betala för stolen genom att köpa kaffe eller en drink).

Just här fanns det en kort specialdesignad soffa bredvid det som växte för fullt.

Paprikan hade lite längre väg kvar.

Och en del av plantorna blommade.

Jag blev så glad varje gång en grupp pallkragar eller andra planteringar dök upp på gatan — den första var en rad örtkrukor fastsatta på ett staket. Det här var något annat än perfekt koordinerade blomrabatter eller formklippta buskar. Till och med något helt annat än de helvilda rosenbuskar som bildar häck mitt i gatan ut till Limhamn i Malmö där jag bor. Kanske finns de redan någonstans här i Sverige också?

Om stickning och andlighet

Gravvantar stickade efter mycket gammal modell. Foto: Tomas Åberg

Carol tipsade mig om en artikel på webbplatsen Fashionista.com (!) häromdagen. Den är mycket, mycket intressant! Textilt handarbete och andlighet är ämnet, och jag har läst om ganska många av idéerna och hört om liknande erfarenheter tidigare, men de som har blivit intervjuade just här berättar så olika och så fint. Läs, läs!

Den fantastiska doften

Nu har jag öppnat paketet som kom från Lena i Härnösand precis innan jag åkte bort för två veckor sedan. Jag hade en aning om att det skulle vara något med lavendel eftersom Lena hade frågat om jag tycker om den doften … men såhär mycket! Och ett så vackert sätt att ta vara på gamla broderade dukar!

Den plattare påsen tror jag är en värmepåse med lavendel i. Den har i alla fall en innerpåse, och den doftar lika gott som de broderade påsarna.

Vad jag inte visste var att all lavendel som Lena tar vara på kommer från Marocko. Lenas man Ali kommer därifrån, och delar av hans familj arbetar med jordbruk där. Lena har skrivit så otroligt fint om hur hon har lärt känna alla och om att leva tillsammans med Ali (se sidorna 4–5 här), så lavendel från familjens odlingar känns som en mycket personlig present — och som en påminnelse om att familjer och kulturer kan mötas i glädje och kärlek och respekt.

Den som inte har såhär fina dukar i skåpen kan hitta många (oftast billigt, sorgligt nog) i second hand-butiker. En duk räcker till många lavendelpåsar, och det blir bara extra fint att placera broderierna asymmetriskt.

Ett tips till den som är på väg till sin vanliga matbutik idag är såklart Urtekrams lavendelserie som jag tror är ganska ny.

Hård tvål med lavendeldoft. Bild lånad från Urtekrams webbplats

Jag upptäckte den hemma hos en familj som jag hälsade på i början av sommaren — de hade den flytande tvålen på gästtoaletten, och jag tvättade nog händerna någon extra gång bara för doftens skull …

Engångspumpflaskor är det ju många som undviker för materialblandningens skull, men det finns en hård tvål också. Schampoflaskan och några av de andra förpackningarna är lite enklare, och deodorantflaskan är bara av plast, inte av plast och glas som Urtekrams tidigare.

Lavendelolja från staden Roman i Rumänien. Bild lånad från Sackeus webbplats

Och ett tips till den som har en Fairtrade-butik i närheten är såklart Flower of Hope-oljan från Rumänien!

Fler av Maritas mössor

En mjuk trikåmössa fick den här lilla nya människan. Foto: Marita Hasselberg

Marita fortsätter med sitt arbete på Nkinga Hospital i Tanzania — hon är alltså där för att undervisa på en kurs i barnsjukvård, och det är Skandinaviska Läkarbanken som har anlitat henne. De skickar ut oavlönade läkare och sjuksköterskor från de skandinaviska länderna för kortare insatser i sjukvården i länder där det är personalbrist.

Teopista, Maritas kollega. Foto: Marita Hasselberg

På en hälsocentral ungefär tio mil från Nkinga arbetar Teopista. ”Hon gör en hjälteinsats där”, skriver Marita.

Teopista tar emot alla som kommer till hälsocentralen, och det innebär att hon måste klara att ta hand om förlossningar också. Förra veckan föddes barnet på bilden överst här en natt när Teopista tjänstgjorde. Det gick bra! Och sedan kom Marita på besök, och Teopista fick mössor så att hon kunde ge en till den lilla familjen.

Dessutom hade det kommit en större mössa med i sändningen, och den tyckte Marita att Teopista kunde ta själv om hon tyckte om den, så hela nästa natt arbetade hon iförd sin nya mössa!

Marita läste min ”klädd i vänskap”-krönika för ett tag sedan, och nu fick hon användning för det uttrycket. Det blev en oväntad övernattning för henne hos Teopista, så de delade på ett par av Teopistas kangas (man köper dem nästan alltid två och två), och det blev ju hur bra som helst.

Pippitröjans färger på nyfödd tanzanier. Foto: Marita Hasselberg
Rosa och grönt matchar rosa och grönt! Foto: Marita Hasselberg

Och så har jag fått bilder av två mössleveranser till, så jag måste dela med mig av dem också.

Heja Marita! Hoppas att allt går bra med kursen och för barnen och mammorna och papporna som du träffar!