Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Förutsättningen

Av Posted on Inga taggar 0

Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.

Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.

Marie Cederschiöld hette hon.

Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.

När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.

Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.

Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.

Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.

Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.

Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.

Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.

Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.

Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.

Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:

“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”

Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?

En till mig, en till dig

En grupp Tingsrydsgymnasister — Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela — som skulle starta UF-företag ville satsa på en företagsidé som skulle bli något mer än för bara dem själva.

Foto: Barnmissionen

Det blev Her Happycup UF!

Affärsidén är ungefär densamma som för många av de andra företag som säljer menskoppar: varje såld kopp resulterar också i en kopp till en flicka eller ung kvinna som annars inte skulle ha fått tag i en, och i utbildning i sexuell hälsa också.

Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela. Foto: Barnmissionen

Såhär berättar de om sin idé:

Föreställ dig att någon berättade för dig att du kommer missa 25% av din skoltid. Skulle du bli glad? Efter att du hoppat trettio gånger upp och ner av glädje över nyheten börjar du tänka efter. Vad ska egentligen hända med din dröm om att bli läkare? Plötsligt känns inte tanken på att hoppa över ¼ av skoltiden lika lockande längre.

Det du precis föreställt dig är verklighet för många flickor i U-länder. WaterAid:s och UNICEF:s rapport visar att en av tio flickor i Afrika och två av tre flickor i Asien stannar hemma på grund av det mest naturliga i världen: menstruation.

Det var när vi fyra som står bakom Her HappYcup UF läste om detta som vi bestämde oss för att vi vill ägna vårt UF-år till att göra skillnad. Efter att ha kontaktat Menskopp.se och Barnmissionen fick vi information om hur vi kunde gå vidare med vår idé. Just nu har Barnmissionen ett projekt som går ut på att dela ut menskoppar till unga tjejer i Lokichoggio i Kenya

Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela åkte själva till Lokichoggio i början av året, och nu finns en del av deras dokumentation av resan som en liten film på Youtube.

Det finns också en intervju med dem på Barnmissionens webbplats.

Heja, heja, heja, Malin, Kajsa, Zandra och Mikaela — det är så fantastiskt att ni använder UF-tiden till att hjälpa andra på det här sättet, och att ni satsar så mycket på att berätta om hur unga kvinnor i en annan del av världen lever!

Stickning som terapi

Fina tips blir jag alltid glad för!

Nu är det Carol som har skickat en artikel från The Knitting Space till mig, ett litet reportage om hur kvinnor som för ganska många år sedan flydde kriget på Balkan och hamnade i Chicago i USA har kunnat hjälpa sig själva och varandra genom att sticka tillsammans. De har sina minnen från kriget i Bosnien men använder garn, stickor och virknålar för att hitta lugn och balans i det liv de lever nu.

Först trodde jag att det var en helt oseriös artikel med en bildbyråbild — kvinnan i mitten är ju så tydligt asiatisk. Men det visade sig att gruppen har varit igång ett tag nu och att den välkomnar medlemmar utan erfarenheter av Balkan-kriget också. En kvinna från Korea och flera kvinnor från Pakistan har kommit med.

Extra fint eller hur?

Massor om kvinnors hälsa

Det nya numret av tidningen som jag är redaktör för, Lunds Missionssällskaps tidskrift Uppdrag Mission, har kvinnors hälsa som tema!

Såhär ser den ut:

Det är Anneli Dennersten som har valt bilden och gjort omslaget.

En intervju som jag tror intresserar många hjälpstickningsvänner är den med Annika Ekholm FrödingHuman Bridge — hon berättar om babypaketen och om hur de räddar många mammors liv.

Läs tidningen här!

Och vill du ha ett pappersexemplar, så hör av dig till mig!

På Fabriken i Malmö

Av Posted on Inga taggar 0

Här förbereds en installation på Fabrikens tak. Min kusin är nummer två från vänster. Bild lånad från Tidningen Vision (foto: Jenny Leyman)

Här i Malmö finns det en daglig verksamhet — en arbetsplats för unga vuxna som har rätt till särskilt stöd (LSS) — som heter Fabriken.

En av mina kusiner arbetar där, så jag har varit där och hälsat på. Då var det adventsmarknad med saffransbullar som kom direkt från ugnen, keramik och annat att handla, och såklart massor av julpynt. En av de unga männen är helt otrolig på att teckna jugendbyggnader, och ett urval av hans teckningar hade förvandlats till en konstalmanacka som man också kunde köpa.

Tonya är en av min kusins arbetskamrater. Bild lånad från Tidningen Vision (foto: Jenny Leyman)

Nu kan man hälsa på på Fabriken oavsett om man prickar in en av dess Öppet hus-dagar eller inte — tidningen Vision har nämligen varit där och gjort ett reportage!

Jag blir så glad av att läsa om en plats där konsthantverk är viktigt. Visst är vi ganska många som hellre dricker vårt te ur en handgjord och handdekorerad keramikmugg än ur något som ingen människa har rört vid? Och konsthantverk från dagliga verksamheter håller ofta mycket låga priser — ibland så låga att jag skulle vilja lägga på det dubbla bara för att visa min respekt för dem som har tillverkat sakerna och för deras skicklighet.

Här är det Anette, Jonas och Paula som arbetar i en av verkstäderna. I bakgrunden syns Annika. Bild lånad från Tidningen Vision (foto: Jenny Leyman)

Min kusin växlar mellan olika uppgifter på Fabriken: hon har tillverkat ganska många armband av små, små glaspärlor, hon arbetar med keramiken ibland (jag önskar att det gick att beställa stora koppar som just hon har gjort …), hon syr väskor och kuddar och barnkläder ibland.

Det som tillverkas på Fabriken säljs i en butik som heter Torsten. Om den borde det också göras reportage! Här är ett som man kan läsa om man är prenumerant på Sydsvenskan.

Och det kanske bästa: i tisdags var min väninna Katarina på besök, och hon hittade ett café som jag inte hade hört talas om men som verkar vara hur fint som helst. Här!

 

Vägen hit

Av Posted on Inga taggar 0

Idag ska jag göra något otroligt spännande!

Ingegärd i Övre Älvdals församling i Värmland hörde av sig i början av februari och frågade om jag ville komma och hjälpa församlingen att göra en broschyr om ett integrationsprojekt som har funnits här i ett par år och som snart resulterar i en utställning.

Det här:

Så jag ska träffa brodöser från olika länder, och de församlingsmedlemmar som satte igång projektet och som har arbetat med det tillsammans med brodösgruppen. En del av de kvinnor som var med när det startade har av olika skäl blivit tvungna att flytta från Sysslebäck sedan dess — några till Piteå när en av förläggningarna stängde! — men nya har också kommit till.

Textilkonstnären Jenny McMillen har handlett projektet och arbetar just nu med att ställa samman och dokumentera alltihop. Deltagarna har ritat och sytt många motiv — de har beskrivit kulturen i sina hemländer, situationer där, hur de har det här, budskap till världen, vägen hit … Alla har broderat på bomullstyg och med bomulls- eller lintråd.

Jag tror att det blir en intensiv dag!

Här kan man läsa lite mer om projektet.