Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Lite musik

Av Posted on Inga taggar 0

Klockan är lite över tio, och jag kom just från mitt arbete. Jag behöver inte ha skyddskläder på mig och kan oftast sitta vid mitt skrivbord eller vid ett mötesbord — ibland cyklar jag iväg till någon kollegas arbetsplats, det brukar bli en kvart i friska luften enkel väg — men o vad det har blivit mycket och annorlunda de senaste veckorna.

Så just ikväll får det bli musik. Det är Lina Sandells psalm ”Bred dina vida vingar”, och melodin är en folklig koral, men så har den fått ett nytt arrangemang av Barbara Schelstrate, en kompositör som var min körkollega när jag bodde i USA för 20 år sedan. Hon gjorde arrangemanget ett par år senare, och den här inspelningen är gjord med en telefon under en konsert i Västervik hösten 2018.

Cecilia Alrikson sjunger, jag spelar fiol, Peter Alrikson spelar piano. Agneta Adeen, som är min kollega nu, har tagit bilderna och gjort bildspelet.

Tack, allihop, för att jag får arbeta tillsammans med er!

En kasse med lite uppmuntran

Av Posted on Inga taggar 1

Ja, vad ska vi göra nu?

Så mycket av det jag tänkte och planerade för bara en vecka sedan har hunnit bli helt irrelevant eller omöjligt.

Men samtidigt som den svenska strategin ska rädda liv genom att rädda sjukvården från att alldeles för många blir allvarligt sjuka samtidigt är det ju viktigt att se till att alla som av en eller annan anledning har blivit tillsagda att stanna hemma mår så bra som det bara går.

Kasse med innehåll.

Telefonsamtal från vänner är säkert något av det mest effektfulla, men en kollega till mig skrev i vår kommunikatörsgrupp på Facebook att ett telefonsamtal tar slut så snabbt.

Här är en idé — ni som vill modifiera den får gärna höra av er (annabraw[snabel-a]gmail.com går bra att skriva till om ni inte vill använda kommentarfältet), så ska ni få filerna.

Tanken:
* en del stickande vänner och bekanta är äldre och/eller tillhör någon riskgrupp
* en signal om kontakt och omtanke är bra
* en impuls till något att göra kan vara bra (oavsett om det är tomt på garn och idéer hemma eller inte)

Framsidan på det dubbelvikta A4 som är hälsningen i kassen.

Konceptet:
* kasse med ett par garnnystan, en hälsning undertecknad med namn och telefonnummer att ringa om man vill prata en stund, en enkel beskrivning och kanske lite choklad
* rörliga vänner kan leverera på dörrhandtag
* ett telefonsamtal efter leveransen, så att det inte blir någon knasig situation med kontakt-eller-inte-kontakt
* just här där jag är finns det en stickcafégrupp som kan ta emot babyplagg till babypaket ifall någon vill sticka det

Lite utvecklingspotential:
* samarbete med lokal garnbutik som kan plocka ihop reanystan
* samarbete med vänner som har större garnförråd än de kan använda upp

Mössan Easy Peasy Beanie är den beskrivning som jag har skickat med hittills.

Två kvinnor kom och hämtade tio kassar vardera att cykla ut med i fredags. Vi får se om det blir fler.

En sak som jag inte hade tänkt på var att en av dem som hämtade vill sticka filtar och gärna ville ha garn till det. Mitt garnförråd krympte mycket snabbare än jag hade räknat med … Men det kommer nog att lösa sig på något vis om det behövs. I lördags hittade jag nio likadana nystan på Lindra — en bra början. De är i och för sig vita, och helvitt är ju inte så bra, men jag hoppas att jag kan hitta något lämpligt att kombinera dem med.

Fynd i Kairo

Av Posted on Inga taggar 0

I den lilla butiken hos Mariadöttrarna i Kairo hittade jag ganska mycket som skulle ha varit roligt och fint att ta med hem. Det mesta är vad jag förstår tillverkat som ett slags arbetsterapi i systrarnas olika verksamheter.


Egypten får inte bistånd på samma sätt som många andra länder i Afrika — siffrorna är för höga — men det finns stora grupper människor som lever i extrem utsatthet. Majoriteten av den kristna befolkningen, kopterna, är mycket fattig och på en del sätt också diskriminerad.

Vad som skulle ha varit hela städers befolkningar om det hade varit i Sverige — i Kairo är det stadsdelar — lever hela sina liv bland sopor och sysselsatta med sopor. Arbetsuppgifterna är att bära sopor, tömma ut sopor, sortera ut det som går att återanvända eller återbruka, paketera det och frakta det till olika uppköpare. Människor i alla åldrar arbetar med olika delar av sophanteringen, och många föräldrar håller sina barn hemma som arbetskraft.

Så att få virka eller väva eller gjuta ljus i en ren och välkomnande miljö kan verkligen vara terapi.

Väskor virkade av mattrasor finns i flera modeller.

Till exempel den här. (Och den i bakgrunden till vänster ser ut att vara stickad, eller hur?)

Smycken och krucifix finns också — fast jag vet inte var de är tillverkade.

Mattrasor är ett material som finns i massor.

Men mattor tillverkas av garn också.

Tunna ljus, stöpta skulle jag tro, säljs i storpack.

Vad jag köpte?

Tyvärr inget alls — jag var helt oförberedd på att vi skulle hamna i en butik.

Systrarna tar gärna emot volontärer som är beredda att stanna i några månader och arbeta i deras skola och andra verksamheter. Om du eller någon som du känner är intresserad av att göra en insats, hör av dig så ska jag sätta dig i kontakt med syster Maria!

30 dagar

I slutet av november arbetade min kollega Sofia, som är studentpräst i Kalmar, intensivt tillsammans med Fridays for Future i Kalmar, andra klimatnätverk och grupper, studenter och andra för att göra en annorlunda adventskalender. Den första bilden kom den 29:e november, och sedan har det kommit en ny bild om dagen i en hel månad — 30 Days of Change heter det initiativ som grupperna i Kalmar har anslutit sig till.

Alla som ville fick göra något till någon av dagarna, och resultatet har hängt på ett café som heter Oas (och som har fantastiska lunchsoppor! Det ligger på Storgatan), i Kalmar domkyrka och i en butikslokal på Larmtorget, Teaterhörnan. Sofia har också lagt ut en del av bilderna på Instagram och Facebook.

Här är mitt bidrag. Jag har hört så många gånger på senaste tiden att människor blir alldeles matta av att lägga på sig själva fler och fler förväntningar och restriktioner och att det lilla som privatpersoner kan göra rent praktiskt i vardagen har så liten inverkan att alla borde använda sin energi till att försöka påverka politiker och storföretag istället. Det kan säkert vara sant. Och samtidigt tror jag att det är bra för var och en av oss och för alla runt oss att vi gör de praktiska förändringar vi kan. Om vänner frågar varför och får en bra förklaring kanske de börjar göra likadant. Frågar många kunder efter en förändring kommer det att nå ledningen. Fikar vi på lokalägda caféer är chansen mycket större att vi kan fortsätta leva i en levande stad. Och så vidare.

En del av bilderna från kalendern i Kalmar skulle förtjäna att bli affischer eller ramas in.

En del av uppmaningarna (den här bilden är inte exakt den som är med i kalendern, jag hittar den inte just nu, men budskapet är samma) skulle man behöva se varenda dag.

Gott nytt år! Sprid gärna bilderna från 30 Days of Change som ett sätt att göra något extra för att det verkligen ska bli gott!

Betala en extra lunch

Av Posted on Inga taggar 0
Att mäta omkretsen av överarmen på barn är ett av de säkraste sätten att upptäcka om de är undernärda. Foto: Rotary Doctors

I slutet av det som vi kallar sommar här i Sverige, i augusti, får många barnfamiljer i Östafrika det mycket kämpigt. September är ännu värre. Majsen har inte mognat än, och det kan bli riktigt svårt att få tag på mat. Även om föräldrarna försöker se till att barnen får äta först går det fort för dem att bli undernärda.

Foto: Rotary Doctors

Under den här perioden kommer det extra många barnfamiljer med undernärda barn till Rotary Doctors kliniker. Klinikerna är ett slags primärvård som min farfar uppfann på 1990-talet och som fortfarande fungerar: skandinaviska och holländska läkare kommer körande i jeep tillsammans med sköterskor och hälsoinformatörer och möter lokal personal. Tillsammans bemannar de en enkel klinik dit alla i området kan komma, och det finns en fond som täcker kostnaderna när någon inte har råd att betala den redan mycket låga avgiften. Nästa dag är jeepen och den resande personalen på ett nytt ställe, men samma dag nästa vecka kommer de tillbaka igen, och kliniken är öppen. På det viset kan människor bo kvar i sina hemtrakter istället för att dras in till städerna, där de annars ofta hamnar i svårigheter.

Vad kan vårdpersonalen på klinikerna göra för de undernärda barnen? Jo, det finns faktiskt en väldigt enkel lösning som snabbt får dem att må bättre och att må bra ända tills majsen kan skördas.

Foto: Rotary Doctors

Det är en extra näringsrik grötmix som är enkel att laga till. Grötmix som räcker till ett barn i två månader kostar ungefär 80 svenska kronor.

Många av oss lägger minst den summan på en enda lunch någon dag i veckan, och vi äter alla för minst så mycket på en eller två eller tre dagar. Men 80 kronor räcker alltså till gröt i två månader för ett barn i något av de utsatta områdena i Kenya. Varför inte utmana några vänner att vara med och ge? Det går bra att swisha till 9004722 och lika bra att sätta in på bankgiro 900-4722.

Broderi som integrationsredskap — Jennie McMillen berättar

Jag hoppas att vi aldrig glömmer hösten 2015. Men det var hösten 2016 som Övre Älvdals församling i Värmland fylldes av människor på flykt — från Iran, Kongo, Irak, Jemen, Syrien, Afghanistan. Ganska snabbt kom idén att arbeta vidare i den tradition som finns i den lokala ”pilgrimstapeten” (i sin tur inspirerad av det världskända broderikonstverket i Frankrike) och använda broderi som integrationshjälpmedel. Kyrkokansliet i Uppsala erbjöd stöd i form av en professionell brodös, Jennie McMillen. När projektet skulle dokumenteras träffade jag henne. Nu kom jag på att det vore roligt att höra mer, så jag bad om en intervju. Här är den!

Jennie McMillen i samband med en utställning i Lerum för några år sedan — bild lånad från Lerums tidning

Hej Jennie! Hur började ditt intresse för broderi, och hur blev du professionell brodös?

Jag började brodera när jag var 17 år och var i Israel en sommar på en kibbutz. På en loppis i Jaffa köpte jag ett par arabiska byxor. De hade en maskinbroderad kant längst ner, och när den gick sönder försökte jag återskapa den för hand. Det blev omöjligt, men jag började göra stygn och slutade aldrig.

Jag hade egentligen tänkt att läsa mer teoretiska ämnen och bli något mer akademiskt. Jag började lite planlöst att läsa latin, sedan religionsvetenskap och idéhistoria, men efter en resa till Guatemala där jag lärde mig att väva
började jag tycka att det var tråkigt.

När jag kom hem började jag på en vävkurs på ABF och slutade skriva på min c-uppsats om rättfärdigande av krig och om icke-våld i kristendomens historia och började istället på en vävutbildning på Sätergläntan i Dalarna läsåret därpå.

Jag broderade parallellt hela tiden under de två åren, gick på Gotlands konstskola ett år och gick sedan Textil Konst på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) i Göteborg i fem år.

Det har alltid känts självklart för mig att använda mig av just broderi, bland annat eftersom det går att bära med sig. Det passar mig bra eftersom jag tycker väldigt mycket om att bara kunna ta upp arbetet när som helst och var som helst för att arbeta en kortare eller längre stund, även om jag föredrar obruten tid i ateljén.  

Bostadsområde — broderi av Jennie McMillen

Du har rötter i två länder och kulturer – vad finns det för broderitraditioner som liknar varandra och som skiljer sig åt?

Jag är inte så bekant med broderitraditioner på Nordirland. Det finns en stark tradition att tillverka linnetyg och lintråd, och min farmor och farfar har arbetat på sådana fabriker i Belfast. Men det enda broderi som har gjort intryck på mig är en text broderad av en kvinna medan hon satt i fängelse för att ha varit verksam i IRA.

Vad arbetar du med just nu?

Just nu arbetar jag inför en utställning på Tjörnedala konsthall i Baskemölla i maj och juni nästa år. Jag arbetar inför det vidare med ett projekt som har pågått i tio år och som jag kallar för I gränslandet –  en plats av Jennie A. McMillen. Då jag tänker att jag, i bilder och lite tredimensionellt, arbetar med att göra en plats där det pågår en konflikt mellan civilisationen och naturen, där civilisationen försöker att ta över naturens områden och naturen försöker att ta över civilisationens områden.

Vem är din viktigaste förebild i ditt arbete?

Jag tänker ofta på Isabelle Eberhardt. Och Indras dotter i Ett drömspel av Strindberg. Hörde något Gunnar Ekelöf ska ha sagt om att alla människors uppgift är att vittna, och det tänker jag mycket på. Efter att jag hörde det har jag tänkt mig det som min uppgift — att vittna i betydelsen se världen och berätta om den.

Broderi i Sysslebäck. Foto: Jennie McMillen

Under en period var du konstnärligt ansvarig för ett broderi-och-integrations-projekt i Värmland. Vad gjorde ni?

Kvinnor som kommit som flyktingar till trakten kring Sysslebäck från en rad olika länder där konflikter pågår — Irak, Iran, Afganistan, Syrien, Kongo, Jemen — broderade enskilt bilder som handlade om deras hemländer, flykten därifrån, och Sverige där de nu bor. Jag sydde sedan ihop deras bilder och höll samman de bilder som berättade om deras hemländer, de som handlade om flykten och de som handlade om det nya landet. Deras bilder speglade olika erfarenheter och platser men blev också som ett kollektivt dokument över något som alltför många utsätts för.

En son bär sin pappa. Foto: Jennie McMillen

På vilka sätt kan gemensamt textilhandarbete fungera som ett integrationsredskap, tror du?

Att brodera är något som passar att göra både ensam och i grupp och både tyst och i samtal. Det finns inte samma gränser i en själv när man broderas som när man målar eller tecknar. Att berätta i bilder genom broderi är väldigt tillåtande eftersom man inte själv bestämmer allt — tråden och nålen har också en vilja och en form som inte går att tämja helt. Det passar bra att göra i grupp eftersom man kan växla mellan att bara social och inte vara social.

Många, oavsett vilket land man fötts i, kan också relatera till broderi eftersom det finns traditioner att brodera i förmodligen alla länder.

I det här projektet var det bara de kvinnor som kommit som flyktingar till Sverige som broderade. Integrationen skedde inte genom att man broderade tillsammans, utan kvinnorna som kommit till Sverige fick möjlighet att berätta om sina upplevelser i de här bilderna i många olika sammanhang för människor i Sverige.

Jag tror att det var viktigt för många att uttrycka sig om sina upplevelser. För många var det nog viktigast att bara ha en plats att gå till, för andra att möta människor från Sverige, som de som var involverade i projektet som de träffade mer regelbundet och mindre regelbundet, och att känna att man var en del av det nya landet. Jag upplevde att det var stärkande för många som deltog i projektet att deras berättelser blev uppmärksammade.

Det nya hemmet i Värmland. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du kunde lära ut i det arbetet?

Jag tror att det viktigaste för mig var att de skulle förstå att deras berättelser var viktiga och att vi ville lära känna dem och deras historia genom dem. Att det inte spelade någon roll om man kände sig bekväm med att göra en bild eller inte. Det fanns kvinnor som inte kunde skriva och läsa, och jag tyckte mycket om tanken att de fick ett sätt att berätta på oberoende av ord. Det var så inspirerande och fint att så många använde sig av den möjligheten.

Självporträtt — bröllopsbild från hemlandet. Foto: Jennie McMillen

Vad var det viktigaste du själv lärde dig?

Jag kände mig stärkt av att se kvinnors styrka och målmedvetenhet. Även om de som var med och broderade hade gått igenom saker som är så svåra att jag inte kan föreställa mig dem så kände jag att det fanns så mycket glädje och kraft i deras sätt att vara. Jag tyckte också att det var fint att kunna mötas i det gemensamma, som att ha barn i samma ålder eller att ha gått på universitet eller att ha drömmar, utan att ha så mycket av ett gemensamt språk att kommunicera på.

Monterade broderier — bilder från hemländer. Foto: Jennie McMillen

Vad hände med resultatet?

Bilderna visades i Domkyrkan i Visby under Almedalsveckan förra året. I anslutning till det var det också ett seminarium som hade en av sina utgångspunkter i projektet där bland annat en av kvinnorna från Afganistan berättade om sin medverkan. Bilderna fortsatte sedan att visas i olika kyrkor i Värmland.

Hur skulle du vilja fortsätta arbeta med broderi och integration?

Jag skulle jättegärna fortsätta att arbeta med broderi och integration. Det vore roligt med något projekt där de som är med själva vill arbeta med just broderi. Och det vore roligt med ett projekt där svenskar är med tillsammans med dem som nyligt kommit hit och där man kunde hitta sätt att mötas på på lika villkor och hitta de där platserna där vi möts som människor oberoende av hur hemma vi känner oss i det här landet.

Hur har det projektet inspirerat dig i ditt arbete med andra projekt?

Jag har inte jobbat med några andra projekt efter det utan bara haft fokus på mitt eget arbete. Men det har skapat många tankar och drömmar om att arbeta mer socialt med broderi parallellt med mitt eget arbete. Jag tycker väldigt mycket om konst som ingår i Outsider art. Projektet i Sysslebäck ingår väl lite i det begreppet eftersom det är bilder som gjorts av människor utan konstnärlig utbildning.

***

Tusen tack, Jennie!

Här kan man läsa en artikel och se en film från den höst när projektet startade.