Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Tillsammans på distans

Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!

Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.

Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!

Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.

Så jag har inte läst ut boken än.

MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:

Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.

Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?

Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.

I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.

Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.

Eller hur?

… och vädra ofta

Av Posted on Inga taggar 0

Universitetsbiblioteket i Lund har publicerat ett plakat från sin vardagstryckssamling på Facebook:

Lite perspektiv på situationen idag får man också när man läser bildtexten och får veta att de första svenska fallen av spanska sjukan konstaterades vid midsommar 1918 i Hyllinge i Skåne och att kulmen nåddes under oktober och november samma år men att sjukdomsutbrott fortsatte in på år 1920. Ungefär 35 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan.

Spottandet på golv i butiker kan man skratta åt, nästan alla de andra råden är ju dem vi har hört gång på gång i snart ett år nu. Men hur är det med vädrandet egentligen?

Hjärta mot smärta

Bild lånad från Herzkissen Hamburg e.V.

Efter en vecka full av ändringar (Kalmar där jag bor har fått lokala allmänna råd) och mycket extraarbete med dem blev jag så glad när jag fick syn på den här bilden i morse.

Det var min väninna Silke i Bonn som delade den vidare på Facebook från Herzkissen e.V. Hamburg:s sida.

Om man har blivit opererad för bröstcancer har man ofta operationsärr i armhålan och lite nedanför, och det kan göra väldigt ont och vara svårt att slappna av när armen rör vid kroppen.

En sådan här hjärtformad kudde kan hjälpa mycket då.

Annika som är med i samma handarbetsgrupp som jag på Facebook berättade när hon fick se bilden att hon själv använde en kudde (inte hjärtformad men ändå) efter en operation och att hon nu syr kuddar åt andra nyopererade.

Om någon av er plockar upp den här idén och gör något av den, så hör gärna av er och berätta! Herzkissen Hamburg e.V. kallar den ”Herz gegen Schmerz” (hjärta mot smärta) och syr och delar ut ungefär 1250 sådana varje år. Man kan tänka sig att det skulle kunna finnas behov här i Sverige också!

Frihetsbrodösen

Av Posted on Inga taggar 1

Igår fick jag se en udda nyhet mitt i allt om det amerikanska presidentvalet och pandemin: Mary Frances Heaton har fått en minnesplakett i Wakefield i England.

Skärmklipp ur presentationsfilmen som finns på Youtube

Mary Frances Heaton föddes Doncaster i England i början av 1800-talet. Hennes familj var ganska förmögen, men när hon var elva år tog pengarna slut. Hon blev snabbt tvungen att försörja sig själv, och hon gjorde det som pianolärarinna. Först arbetade hon i London, så kom hon hem för att vårda sin pappa som var döende, och så fortsatte hon med att ge pianolektioner i Doncaster.

Hon var drygt 30 år när en prästdotter blev hennes elev. Två lektioner i veckan skulle det vara.

Men i samband med en gudstjänst anklagade hon prästen för att inte ha betalat för lektionerna.

Det skulle hon inte ha gjort. Resultatet blev inte att hon fick ut sin lön utan att hon blev inspärrad på ett mentalsjukhus, West Riding Lunatic Asylum i Wakefield — och där blev hon kvar tills hon blev förflyttad till ett annat sinnessjukhus, i Sheffield, och dog drygt 40 år senare.

Vårdpersonalen utsatte henne för en rad behandlingar som nog bara kan klassas som tortyr, bland annat elchocker i underlivet.

De första åren protesterade hon, och ett rymningsförsök är dokumenterat, men efter sju år var det som om hon bytte sinnesstämning, och resten av sitt liv protesterade hon på ett alldeles eget sätt: genom att brodera.

Ett av Mary Frances Heatons broderier. Bild lånad från The Wakefield Museum

Samplers kallas på engelska det som vi nog skulle kalla märkdukar här, men det används också om broderier med olika komponenter. Så samplers kallas Mary Frances Heatons broderier, som är fulla av budskap, en del av dem svåra att förstå såhär långt efteråt.

Mary Frances Heatons brev till drottning Victoria — bild lånad från bloggen Thread And Thrift

Det finns inte så många kvar, för hon gav bort nästan alla, och alla mottagare förstod nog inte deras värde … men här är ett broderat brev till drottning Victoria.

Broderat brev, oktober 1859 — bild lånad från Twitter-kontot Decorating Dissidence

Blev Mary Frances Heaton en person som protesterade mot allt därför att hennes första protest inte fick höras? Eller vad var det som hände? Trodde hon att hennes brev skulle få någon effekt, eller broderade hon bara ändå?

”Treason against the state” broderade hon här — och så tätt, tätt ett långt brev med en dramatisk inledning.

Var hon psykiskt sjuk redan när hon ropade ut sina anklagelser mot pianoelevens pappa? Eller var det de brutala behandlingsmetoderna som gjorde henne sjuk? Eller var det här knasiga sättet att kommunicera hennes enda möjlighet att göra något överhuvudtaget och hålla sig någorlunda frisk — som en täckmantel?

Här är en film med flera korta föreläsningar som jag började titta på igår och som jag absolut ska se till slut någon av de närmaste dagarna:

Nästan som om det vore mer än ett sammanträffande fick jag just tillbaka den här fantastiska boken av Claire Hunter från min väninna Maria som hade lånat den:

I den finns bland mycket annat berättelsen om en annan brodös på ett annat sinnessjukhus, Agnes Richter. Hon broderade en patientuniformsjacka full, full, full med sitt budskap till världen. Elizabeth Parker och Lorina Bulwer använde samma uttrycksmedel där de satt inspärrade. Måste berätta lite om dem också någon dag!

Att arbeta med händerna hjälper mot ensamhet

Det kom ett meddelande på e-posten från Ingrid som har garnaffären Maskor och stygn i Simrishamn. Och sedan kom det ett sms också. Hon hade träffat någon som jag måste intervjua!

Ja, det måste jag ju!

Annie Petersson arbetar på Studieförbundet Vuxenskolan i norra Bohuslän och Dalsland. Förr träffade jag många som hade titeln studiekonsulenter. De senaste åren har jag haft mer kontakt med några som verkar göra samma saker men som kallas verksamhetsutvecklare. Och verksamhetsutvecklare är nog en väldigt bra beskrivning av Annie!

***

Annie Petersson på besök i Simrishamn där Ingrid har garnbutiken Maskor och stygn. Foto: Ingrid Ahnelöv

Hej Annie! Vad har du för erfarenheter av textilhantverk, och positiva effekter av att handarbeta, sedan tidigare?

Jag har handarbetat sedan jag var fyra år och alltid varit helt fast. Jag stickar, virkar, broderar, syr med mera. Jag har alltid ett handarbete med mig, har stickat överallt — konferenser, möte, flyg, hemma, borta, köer. Jag har stickat 270 tröjor. Jag har alltid varit lite rastlös och haft svårt att sitta still, så detta har varit min räddning. Det är härligt att se det man stickar eller virkar växa fram.

Jag har också sett hur handarbetandet enar människor — bland annat när jag var med i projektet Världens största mormorsrutefilt för tre år sedan.

Vilka är dina egna favorittekniker eller favoritprojekt?

Jag gillar att sticka, och då stickar jag helst tröjor och koftor åt mig själv eller mina syskonbarn. Vår minsta fick  elva tröjor under sitt första år! Jag älskar tanken på större projekt, att samordna dem. Vi har stickat till ett barnhem i Swaziland och till uteliggare i Göteborg. Det är kul att dela ut garn och mönster, anordna cirklar och träffar. Vi har  haft World Wide Knit In Public Day i Lysekil i fem år, och varje år har vi haft ett tema.

Hur har ditt arbete förändrats nu under våren?

Jag jobbar på Studieförbundet Vuxenskolan i Lysekil, dels som ansvarig i Lysekil och dels med funktionsrätt. Världens bästa jobb — tidigare har jag varit ingenjör på ett raffinaderi i 28 år.

När karantänen började försvann alla mina grupper som har haft cirklar på SV, för de flesta deltagarna var över 70 år. Det blev väldigt tomt, så då fick vi tänka om.

Det första jag gjorde var att packa ihop garnpaket med mönster, handarbetstidningar, garn och lite godis till mina damer. Jag körde ut, och det blev väldigt uppskattat. De kunde inte längre gå ut och handla själva. Senare, så fort vädret tillät, hade vi träffar ute.

Varifrån kom idén med hobbypaket för människor som inte kan röra sig fritt i samhället nu?

När jag hade testa på mina damer och det fungerade så bra och blev så uppskattat tänkte jag att detta var en idé som vi måste jobba vidare med. Jag tänkte att att hobbypaketen skulle gå till människor som sitter i karantän, både äldre och de med intellektuella funktionshinder. Den dagliga verksamheten hade stängt, och de var hemma och hade tråkigt.

Vad tänkte du ut för innehåll?

Det blev fyra varianter: garn-och-mönsterpaket, bygg-fågelholk-paket, bygg-insektshotell-paket och så-frö-paket. Tanken är att mottagaren får ett paket och namn och adress på två till som får ett likadant paket var. Då kan de ha en studiecirkel ihop på distans genom att ringa eller skriva meddelanden. I paketet ingår det kursmaterial så att man kan lära sig lite mer. Daglig verksamhet hjälper oss att packa paketen.

Annie, Ann-Marie och Kicki — tre arbetskamrater som har arbetat mycket för att avhjälpa ensamheten genom att sprida hobbypaket i år. Foto: Studieförbundet Vuxenskolan

Vad fick dig att vilja satsa större och söka bidrag?

Det är kul att kunna sprida paketen till fler, och eftersom jag jobbar i hela Bohuslän och Dalsland vill jag ju att alla ska få del av det roliga. Jag har bra kontakter med daglig verksamhet på några orter, och då går den delen av jobbet så lätt. Jag hade också en idé att samarbeta med biblioteken, för de kör ju ut böcker till äldre, och då skulle de kunna hjälpa till med både leverans och tips om vilka som vill ha paket.

Hur gick du tillväga när du sökte finansiering?

Radiohjälpen utlyste stöd till projekt i coronatider. Vi hade tidigare sökt och fått pengar till att anordna spelningar utanför ålderdomshem, och det blev ungefär 30 spelningar. Så jag skrev ihop en ansökan tillsammans med min kollega Ann-Marie Myllykangas. Vi fick inte anslaget då — vi fick veta att de la den i ”väntande”. Men idén hade vi ju, och vi hade börjat planera. Parallellt hade en annan kollega sökt pengar till projektet ”Äldre tillsammans” hos Socialstyrelsen. Där fick vi en extra tilldelning, och då bestämde vi oss för att använda de pengarna till hobbypaketen.

Så i höst kommer jag att arbeta med detta. Vi kommer att göra ungefär 600 paket, och vi kommer att ha kvar samma idé som från början.

Första omgången hobbypaket packades i våras och innehöll förutom garn, handarbetstidning och påskgodis antikvariatsböcker. Foto: Studieförbundet Vuxenskolan

Jag har hört att du fick otroligt mycket mer än vad du sökte — vad innebär det för projektet?

Vi sökte ungefär 100 000 och fick 417 000. Det är helt underbart — vi kan göra paketen, genomföra ”Äldre tillsammans” i två kommuner och lägga till lite annat. Jag skulle vilja ordna digitala föreläsningar på teman som handarbete, fåglar, insekter och trädgård.

Paketen kommer bara att gå till äldre nu, men skulle Radiohjälpen plocka upp ansökan igen och ge oss ett anslag så kommer vi att använda de pengarna till hobbypaket för vuxna med intellektuella funktionshinder.

Vad har du fått för reaktioner på projektet hittills?

Det har varit väldigt positivt. Det är ju så härligt att få ett paket hem med något man kan pyssla med. Alla som får ett paket får ju också några att prata med i studiecirkeln — det ska vara minst nio timmar, men inget hindrar att de fortsätter. Det kan ju blir så bra att man får nya vänner.

Och inte bara det: fåglarna blir glada för holkarna och insekterna för hotellen, och det man stickar kan man välja att behålla eller så ger man det till något av våra välgörenhetsprojekt. Jag har en lång lista på mottagarorganisationer som jag samarbetar med. De paket som vi har delat ut hittills innehåller garn till sjalar till utsatta kvinnor, mössor och sockor till uteliggare eller handledsvärmare och ponchos till ett barnhemm i Swaziland.

Vad kommer att hända nu när du kommer tillbaka efter semestern?

Jag börjar igen på måndag, och då måste jag rivstarta. Jag har köpt lite böcker som jag har läst under semestern. Jag kommer att skriva lite egna mönster också, och vi har spelat in instruktionsfilmer till några av stickprojekten.

Sedan får jag börja handla, och jag kommer att använda våra lokala garnaffärer, bokhandlare och trävaruaffärer. Och så får jag efterlysa människor som vill vara med. Vi kommer att skicka ut paket i hela Bohuslän och Dalsland. Jag har tänkt att vi går ut i tidningen eller på radion och efterlyser.

Vad hoppas du att hösten ska innehålla?

Jag hoppas att vårt projekt ger många som sitter isolerade en stunds glädje, en lång stunds glädje. Det kommer att bli mycket jobb, men det kommer att vara värt det. Vi är tre kolleger i funktionsrättsgruppen, och vi får hjälpas åt. Förutom Ann-Marie är det Kicki Ståhl. Ingen av dem kan sticka!

Att stå emot med garn

Frilansreportern Kristina, en tidigare kollega kan man säga, hörde av sig nu i veckan och frågade om jag hade några tips på gemensamma handarbetsprojekt som har covid-19-pandemin som utgångspunkt. När jag hade funderat lite och gjort en lista åt henne, delvis med hjälp av medlemmarna i Facebook-gruppen Handarbeta för välgörenhet, kom jag på att ni som läser den här bloggen också borde få veta. Kanske vill någon till och med vara med på något?

Katarina Docks virkade coronavirus. Skärmdump från Sydsvenskans webbplats.

Först måste jag ju visa ett av många garn-coronavirus som jag har sett de senaste månaderna. Det här har min väninna Katarina Dock gjort — vi arbetade tillsammans i Sticka & skicka-insamlingen när hon var handarbetsredaktör på Hemmets Journal och har hållit kontakten sedan dess, och jag tycker mycket hennes bok Magisk virkning som kom ut för ett par år sedan. För några veckor sedan skulle hennes man genomgå en operation, och alla sådana situationer blir ju väldigt annorlunda nu, så Katarina var också tvungen att isolera sig.

Hon fick berätta om det och om sin kreativa ”lösning” i en intervju i Sydsvenskan i början av april. Är man prenumerant kan man läsa den!

Men kollektiva projekt alltså?

Ja!

I Västerås kan man vara med och sticka disktrasor som sedan säljs till förmån för Västerås Stadsmission.

I Svenska kyrkan i Lund finns ett liknande projekt, men där går intäkterna till Act Svenska kyrkan.

I Västra Götaland genomför hemslöjdsföreningar och hemslöjdsförbund i i samarbete med hemslöjdskonsulenterna ett gemensamt broderiprojekt som heter Djur & odjur. Å ena sidan måste man vara medlem i en av hemslöjdsföreningarna för att kunna delta, å andra sidan gör det inget längre eftersom anmälningstiden gick ut i mitten av april. Men det ska bli spännande att se resultatet!

Det här vet ju de flesta av er som läser Ett varv till-bloggen redan om — att Läkarmissionen samlar in mössor till de nyfödda på Panzisjukhuset och dess grannsjukhus i DR Kongo. Min gissning är att resultatet redan är uppe i minst ett par tusen mössor (men många väntar nog lite till med att posta för att verkligen utnyttja portot). Så otroligt många fina bilder jag har fått se de senaste veckorna!

Länsmuseet i Gävle tar emot 15X15 centimeter stor rutor som ska fogas samman till en stor filt. Virkade, stickade, släta och dekorerade — allt går bra.

Det som alla de här projekten har gemensamt är ju att de är ett stillsamt sätt att tillsammans göra motstånd mot en del av bieffekterna av pandemin — ensamhet, hopplöshet, uppgivenhet. Heja alla!

Tipsa gärna om fler projekt i kommentarfältet!