Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Hälsa

Alla flickors dag

”Idag är det flickdagen” har jag läst lite här och var idag.

Så jag bestämde mig för att ta reda på mer!

Flickor i Loki har fått klänningar som har sytts av den lokala sömmerskegruppen på beställning av svenskar som vill stötta både de nyutbildade sömmerskorna och barnen i samhället. Foto: Birgitta Arnlund

Det är FN som har tagit initiativet till dagen, och det officiella namnet på engelska är International Day of the Girl Child.

Dagen firas varje år den 11:e oktober sedan 2012.

Tanken med dagen är att den ska hjälpa till att uppmärksamma de behov som flickor har och de utmaningar som flickor möter och att den samtidigt ska vara ett led i arbetet för att världens flickor ska få självbestämmande och handlingsutrymme (jag letar förgäves efter en riktigt, riktigt bra översättning av ordet empowerment) och för att deras mänskliga rättigheter ska bli verklighet överallt.

”Världens 1,1 miljarder flickor är en källa till kraft, energi och kreativitet — och de miljoner flickor som befinner sig i mycket utsatta situationer är inget undantag”, skriver FN på sin webbplats.

Temat för årets dag är ”EmPOWER girls: Before, during and after conflict”.

Här är UN Womens video för dagen:

UN Women har också samlat en rad flickor som berättar om sina liv och erfarenheter och om sina framtidsplaner — läs här!

Och jag kan inte låta bli att skicka med lite musik. Här är pianisten och kompositören Emily Bear när hon var 15 år och uruppförde sin egen Into the Blue:

 

Ett roligare sätt att ordna presenter till vänner som är små

Lite grann har jag berättat om det här förut, men eftersom jag tycker att det är viktigt tar jag det igen:

De flesta av de stora klädkedjorna har visserligen ekologiska kollektioner och basplagg till barn nu, men förhållandena på textilfabrikerna har inte förbättrats så mycket. Vi borde inse att när vi betalar under hundralappen för ett barnplagg med mer än en söm, då är det alltid några som har fått mycket mindre än femtio kronor i timmen för sitt arbete som har skurit till, sytt och packat den. Både arbetsgivaren och klädkedjan vill ju ha ordentlig marginal. Och tyget kostar också.

En sak som man kan göra åt detta är att fortsätta skriva till klädkedjorna och berätta att kunder vill att textilindustrin ska behandla sina anställda på ett vettigt sätt. Hos Rena Kläder finns många tips om hur man kan göra det och mycket annat.

En annan är att handla Fairtrade-certifierade kläder. Det finns många märken nu — du som letar efter fina kläder till små barn måste se till exempel Sture & Lisa!

Ett tredje är att handla på second hand.

Ett fjärde är att sy själv och sy om.

Men idag måste jag berätta lite om ett femte. Titta här!

Ett par tvillingpojkar som jag känner fyllde tre år nu i somras. De är lite olika stora, så jag frågade deras mamma om storlek och skrev till Therese att jag ville beställa varsin T-shirt åt dem.

Therese är gift med min lillebrors gamla klasskamrat Andreas och granne med en av min lillebrors andra klasskamrater och hans familj som jag har ganska mycket kontakt med. Så kan det vara när man har vuxit upp i trakter där det inte bor så många människor! (Therese själv bodde inte där när vi var små.)

Therese har doktorerat i biologi om jag minns rätt, och hon är inte designer och sömmerska på heltid, men hon har sin firma Two Little Oaks och syr både till försäljning i olika sammanhang och på beställning.

Det kom tygförslag:

Smart med måttbandet eller hur?

Och fler:

”Andreas säger alltid att jag skickar alldeles för många förslag”, skrev Therese.

Och så skickade hon fyra till ändå:

Alla de här tygerna är ekologiska. Är det inte fantastiskt att det finns så mycket fint nu?

Vi hade pratat om några olika beställningar — ni ska få se vad det blev av de andra också — men just till tvillingpojkarnas T-shirts plockade jag ut det svarta tyget med regnbågsdroppar på och beställde en i storlek 98/104 och en i storlek 92.

Therese tog 170 kronor för den mindre och 190 för den större. Jag vet inte hur hon får ihop det med materialkostnad och arbete och marginal. Jag inser att det är ett pris som ingen manlig hantverkare skulle matcha om jag bad honom om hjälp med något motsvarande. Men jag är glad att jag fick så fina och användbara presenter till mina vänner, och att de blir något som kan lämnas vidare till deras yngre vänner sedan — inte något som ser helt förstört ut efter tio tvättar.

Det här är inte något annonssamarbete utan ett helt allvarligt menat tips: köp eller beställ av någon i närheten! Se till att pengarna hamnar hos en människa som själv arbetar och skapar, så att hon eller han kan fortsätta med det, och inte som en abstrakt summa som åker med raketfart uppåt i hierarkierna.

Jag tror att mottagaren också blir extra glad, medvetet om du berättar om klädernas ursprung och lite omedvetet annars!

Att tänka på någon annan

De senaste dagarna har jag fått tips från flera håll om något som händer på en anstalt i Gävle.

Intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt stickar barnmössor på stora påtramar, så kallad Quick Knit-ramar. Bild lånad från Gefle Dagblad.

Gefle Dagblad gjorde ett reportage  med överskriften ”Här lär sig fångarna sticka på fängelset i Gävle — skänker glädje till sjuka barn”, och sedan har Aftonbladet också skrivit om arbetet som började i april i år.

Under två tretimmarspass varje dag kan de intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt delta i den nya verksamheten antingen genom att sticka mössor eller genom att sy bandanas och väskor, allt i storlekar som passar barn. Resultatet skickas till barnavdelningarna på lasarettet i Gävle och till barnonkologen i Uppsala.

Kriminalvårdaren Kattis Olsson, som har tagit initiativet till arbetet och som själv har arbetat med textilhantverk tidigare, säger:

”Killarna uppskattar det och är otroligt duktiga. Det är så roligt när de ser att de klarar av det. Många kanske tror att killar inte kan sticka, men det kan de.”

Och sedan:

”Det kommer så mycket bra saker när vi är tillsammans i verkstaden. Vi pratar om behandling och saker som händer på utsidan. Det blir ett helt annat snack än när de är uppe på avdelningen.”

Att stickning och virkning kan vara en bra sysselsättning och gruppaktivitet för människor som sitter inlåsta är inte alldeles nytt — några av er minns kanske ett av världsrekorden i virkade filtar, det sydafrikanska, där intagna på flera anstalter var med och virkade och dessutom tog ansvaret för att virka ihop filtarna.

I USA finns det här och var entusiaster som volontärarbetar med handarbete på anstalter — här har Washington Post intervjuat en av dem, Lynn Zwerling. I hennes grupper börjar alla med att tillverka en mössa till någon som de känner att de vill säga förlåt till. Den skickas iväg tillsammans med ett brev. Sedan fortsätter stickaren in i det gemensamma projektet som är att sticka mössor till hjälporganisationer.

Den som har handarbetat i grupp och upplevt de positiva sidorna av det behöver inte bli ett dugg förvånad över att handarbete fungerar så bra på anstalter också, eller hur? Den största utmaningen för den som leder arbetet kan nog vara att slå an rätt ton i gruppen från början och att sedan vara exakt lagom noga med att se till att atmosfären blir en där alla kan trivas och känna sig hemma. Men poängen på alla ställena verkar vara möjligheten att göra något med händerna och koncentrera sig på hur andra människor har det och vad de behöver, att tänka på någon annan, alltså. I Gävle skriver mösstillverkarna också små hälsningar till de barn som ska få presenterna.

Hurra för modiga och uthålliga människor som ser till att sådana här saker händer!

”En flicka kan få en ljusare framtid”

Av Posted on Inga taggar 2

Nancy skrev till mig att hon har talat med IngridSlättmissionens Hjälpande Hand om att det vore så bra om alla startpaket för nyfödda kunde innehålla några textilbindor till mamman också. Det är många som är igång och virkar och stickar nu, tror jag, och någon som krokar också. Dessutom kan man sy, och jag frågade Henrietta om hon kunde tänka sig att svara på några frågor om det. Tack, Henrietta, för alla tips och för mönstret!

AFFC tar också emot textilbindor — de delas ut på ett par platser i Gambia.

***

Hej Henrietta! Du har ju sytt och sålt bindor i Sverige i flera år, så jag tänkte att vi måste försöka dra lite nytta av dina erfarenheter. Vad är det som är bra med sydda bindor?

Jag började använda tygbindor i början på 2000-talet, men då var det en ficka som man knäppte fast i trosan och så vek man en binda och satte fast den i fickan. Mycket bökigt och inte så bekvämt … Så jag la ner det och började med vanliga bindor igen.

Under många år hade jag som en biverkan av mina p-piller ingen mens alls, och då glömde jag bort allt jag inte gillade med vanliga bindor.

När jag slutade med mina p-piller runt 2010 kom funderingarna på tygbindor tillbaka. Som så många andra kvinnor mår jag inte bra av vanliga bindor — mina slemhinnor blir torra, och jag får springa på gyn och få salvor och annat.
Men nu ville jag ha något smidigare alternativ och började leta på nätet och såg att man kunde sy en ”vanlig” binda i tyg.
Det jag tycker är de stora fördelarna med tygbindor är att de andas och det är som om man bara hade trosor på sig. Vanliga bindor innehåller ju en massa kemikalier som jag inte tror är så bra att ha så nära kroppen.
Sedan kan jag ju göra mina bindor så tunna eller tjocka, långa eller korta som jag behöver.
Och jag sparar pengar på att använda tygbindor. Jag räknade ut för några år sedan att en årsförbrukning av bindor kostar någonstans mellan 1500 och 2000 kronor, och det gör en omgång tygbindor också, lite beroende på hur många du behöver förstås — men tygbindorna kan ju hålla i tio år, och de belastar inte miljön på samma sätt eftersom jag inte slänger dem utan tvättar dem.
Hur många olika storlekar och tjocklekar har du arbetat med?

Jag har sytt tre olika storlekar: trosskydd, dagbinda och nattbinda.

Vilka material behöver man för att sy dem?

Alla tre är uppbyggda på samma sätt: flanell med en kärna av flanell och PUL, som är ett fuktavvisande tyg som andas.

PUL används ofta till tygblöjor.

I trosskydden har jag oftast bara två lager flanell och inte alltid PUL. I dagbindan är det två lager flanell och PUL, och i nattbindan är det tre–fyra lager flanell och PUL. Nattbindan gör jag oftast ganska lång så att man känner sig säker.

Om man inte har tillgång till PUL kan man använda fleece som bottentyg, för det är ju också en fuktspärr.

Jag brukar leta efter material på loppisar. Flanell absorberar bättre när det är tvättat några gånger, tycker jag. På barnsidan hittar man ofta barnlakan i flanell. Man kan också använda begagnade skjortor i flanell, och lakan och örngott går att använda. Det är bra att tänka på att använda mjuka tyger som är tvättade eftersom det kan skava om tygerna är hårda

Kan man sy dem på en vanlig symaskin?

(Annas kommentar: här har Henrietta sytt med tråd i avvikande färg så att det ska synas ordentligt vilka sömmar som är sydda genom vilka lager!)

När jag syr bindorna brukar jag använda en vanlig symaskin.

Jag lägger först flanell och sedan PUL ovanpå ovantyget.

Så syr jag två raksömmar genom alla lager.

Såhär ser det ut på sida som kommer att vara ovansidan:

Sedan lägger jag till underdelen och syr ihop bindan med raksöm.

Och så sicksackar jag runt hela bindan — då håller den.

Jag har ju alltid vingar på mina bindor så att jag kan fästa dem runt trosan. Man kan använda tryckknappar, kardborrband eller varför inte sy ett knapphål och sätta fast en knapp.

Vilka tvättråd brukar du skicka med? Och vilka tvättråd skulle du skicka med om du visste att mottagaren är tvungen att tvätta för hand?

En tygbinda kommer nästan garanterat att bli fläckig. Blodfläckar kan ju vara svåra att få bort. Ett knep kan vara att lägga bindorna i kallt vatten — det vattnet blir bra gödning …

Man kan också använda mörkare och mönstrade tyger så att inte fläckarna syns så mycket. Jag tvättar mina bindor i 60 grader i maskin, men jag vet att många handtvättar med till exempel galltvål. Galltvål är ju bra mot fläckar.

Hur många tycker du är lagom till ett paket, till exempel till en nybliven mamma?

Om man skickar till en organisation som arbetar i länder i Afrika, till exempel, då kanske inte trosskyddet är så viktigt. Kanske är det bättre att skicka dagbindor, och till nyblivna mammor nattbindor.

Ett startkit kan innehålla fyra–sex dagbindor och två nattbindor. Då hinner mottagaren förhoppningsvis tvätta sina bindor och låta dem torka innan de behövs igen.

För oss är det ju för det mesta enkelt att ha mens, för vi har bindor och tillgång till vatten. Men i vissa områden i Afrika är det ju inte så. Många flickor måste stanna hemma från skolan en vecka varje månad för att de inte har bindor. Många har inga trosor att ha bindan i heller. Så varför inte skicka med ett par trosor i varje paket med bindor?

Har du något som du vill hälsa till alla som vill hjälpa till med bindor till olika sjukhus och läkarmottagningar i till exempel afrikanska länder nu? 

Ingen blir gladare än jag om någon använder mitt mönster och syr en eller flera bindor och ger till en flicka. Det kanske kan göra så att hon kan gå i skolan varje dag i månaden och på så sätt få en ljusare framtid.

***

Henrietta har skickat sina mönster, och jag ska skanna dem och se till att de finns som en PDF här på sidan. Ni som inte kan vänta på det kan säkert rita ett eget mönster att börja med — det syns ju tydligt på bilderna vilken form en vanlig binda har, och den är lika stor som de vanliga engångsbindor som säljs överallt.

Henrietta hälsar:

”Är det någon som undrar över mönster eller annat så skriv gärna till mig på info[snabel-a]henriettas.se!”

Om hygienproblem för kvinnor i flera afrikanska länder

Av Posted on Inga taggar 0

För några år sedan när AFFC började be om virkade, stickade och sydda bindor kom det många frågor till den blogg som jag hade då. Många av dem var mest om hur det egentligen fungerar med virkade och stickade bindor som används många gånger. En del var ifrågasättande. Jag träffade Maja när diskussionerna hade varit igång ett tag, och vi skrattade lite åt att min blogg hade blivit en bindblogg och åt att ämnet väckte en sådan kreativitet och så många detaljerade frågor.

Egentligen borde jag förstås inte ha skrattat. Att ha en chans att sköta sin hygien på ett sätt som fungerar på den plats där man bor och arbetar är ju en självklar mänsklig rättighet, och att inte kunna det gör vardagen otroligt krånglig och utsätter en dessutom för en massa hälsorisker.

Men precis som jag skrev häromdagen är det svårt för oss i Sverige att föreställa oss exakt vad som behövs och passar på olika platser i världen. Att vi vet vad som är bäst här (olika lösningar för olika människor, eller hur?) och att vi vill hjälpa till betyder inte att vi kan tala om hur det ska vara överallt.

Frågan om det som kallas menskopp dök upp nästan direkt när jag hade skrivit om de stickade och virkade bindorna. En läsare hade hört om ett projekt i Tanzania där skolflickor får sådana och lär sig att använda dem.

Och jag har hört att i andra länder vore det alldeles omöjligt för kvinnor att använda något som ska sättas in i kroppen.

Kristina och Nancy bestämde sig för att fråga en svensk läkare som arbetar på Panzisjukhuset i Bukavo-provinsen i DR Kongo.

Såhär skriver Kristina:

Virkade och stickade bindor, menskopp och annat.

Ja, nu har frågan manglats några gånger, och långbänken är inte slut ännu, kan jag tro.

Min erfarenhet sade mig att det inte är så enkelt som vi tror här i Sverige.

Menskopp var något jag inte hört om tidigare, men när jag fått förklarat hur den används så var min första tanke HYGIEN.

Har man inte vatten utom på en allmän gemensam plats i byn — hur gör man?

Efter kontakt med en läkare som har arbetat i Kongo fick jag följande svar på min fråga:

”Tack för mail och fråga. Jag blev faktiskt lite förvånad att man ens diskuterar detta … bara att få ett mjukt mensskydd överhuvudtaget är ett stort framsteg.

Jag håller helt med dig att detta inte är något alternativ för de allra flesta kvinnor som ni stöder.

I sammanhang där kvinnor blivit utsatta för våldtäkter och annat sexuellt våld är det inte heller något alternativ att ha något som ska föras in i vaginan.

Man måste ju rengöra menskoppen tre gånger per dygn, och då måste man ha tillgång till rent vatten och vara mycket noga med detta för att undvika infektioner.

Att torka av sig utanpå kroppen med lindrigt rent vatten kan kanske gå an, men att göra rent någonting som skall stoppas in i kroppen kräver annan hygien.

Gör man sina naturbehov i till exempel en latrin finns det inget vatten där, och då ska kvinnorna ha med sig vatten dit, och det kan väcka uppmärksamhet, och så vidare. Vart ska en kvinna annars gå när hon behöver en avskild plats?

Att sedan förklara allt detta för en kvinna som inte kan läsa och som inte vet så mycket om hur kroppen fungerar eller varför hon ens har mens är inte lätt.

Min erfarenhet från Kongo är att många inte vet varför de har mens, och för en del av dem kan det gå flera år mellan gångerna på grund av ständiga graviditeter.

Naturligtvis kan det finnas miljöer där menskoppar är ett alternativ, men det är väl knappast till dessa som hjälpen från din typ av grupp går.”

Jag är mycket tacksam för detta professionella svar och hoppas att alla skall förstå något lite av de svåra problem som finns. Vi vill ju faktiskt också att de unga flickorna skall få del av bindorna så att de kan gå till skolan även dessa dagar.

***

Tack Kristina och Nancy och doktorn!

I Kongo är det ju mycket vanligt att kvinnor blir våldtagna och misshandlade under våldtäkter. I andra länder är istället kvinnlig omskärelse ett mycket större problem. Och i en del grupper kan det vara mycket kontroversiellt att sätta in ett främmande föremål i kroppen. Men hygienproblemen är nog ändå det största hindret för att menskoppen skulle kunna vara en lösning för hela Afrika. Än så länge.

Ungefär likadant kan det vara i flera länder i Asien och Sydamerika, till exempel.