Nu är Clare Hunters bok Threads of Life utlånad igen. Det gick inte att låta bli!
Eva, som var min kollega på en sfi-skola i Malmö för ett par år sedan, visade mig bilder från ett besök i en by i Yunnan-provinsen i Kina. Det var en Miau-by, en by där de flesta invånarna tillhör Miau-folket, en av Kinas enormt många etniska minoriteter. 2014 var jag också i Yunnan-provinsen, och Eva och jag försökte se om vi hade varit i samma by.
Ett par dagar efter att vi hade talat om det läste jag ett avsnitt om Miau-folkets broderitradition i boken. Det måste ju Eva få läsa!
Och innan dess var det Maria som hade den — för det fanns ett avsnitt om ett annat slags broderier och broderiförsäljning som liknade ämnet för en konferens hon just hade föreläst på.
Så jag har inte läst ut boken än.
MEN: ett av de avsnitt jag läste fick mig att tänka på en idé som liknar den här:
Det här är den gemenskapsfilt för fred och värme som Händiga händer i Kalmar hann göra klart precis innan de strängare restriktionerna kom.
Och är inte rutor eller bitar ett helt fantastiskt sätt att arbeta tillsammans nu?
Alla kan göra sin del (en eller många) hemma, stickade, virkade, broderade, och att vi fortfarande hör ihop kan manifesteras i filtar, bonader och (om det är en grupp i en kyrka) i stolor, altarkläden, antependier, till och med mässhakar.
I boken läste jag om hur brittiska kvinnor som hamnade i fångläger i Asien under andra världskriget samarbetade om lapptäcken med broderade rutor. De hade i stort sett inget material och bodde tätt, tätt, tätt inpå varandra — vi saknar istället varandra. Men också vi är begränsade av det som händer i vår omvärld.
Ett textilsamarbete i form av rutor som ska fogas samman är något som kan skapa gemenskap och dokumentera stämningar och känslor och förhoppningar nu och som kan bli ett fantastiskt sätt att fira och minnas tillsammans senare, när vi kan ses igen.
Eller hur?