Den här lilla boktipslistan borde jag ha skrivit för länge sedan.
Tyvärr är det som Denis Mukwege berättade för tio–femton år sedan minst lika aktuellt nu.
Att skriva en biografi över någon som man beundrar mycket är både ett drömuppdrag och ett mycket svårt uppdrag för de flesta författare. Jag måste erkänna att jag ofta tröttnar ganska snabbt på stilen i biografier av typerna livsberättelse (så kunde det heta i bokbranschen för några år sedan, jag vet inte om begreppet finns kvar nu) eller hjälteberättelse — de välter så lätt över i dramatiseringsiver och överdrivna personbeskrivningar. Men eftersom det är de här tre böckerna som finns på svenska, och eftersom de innehåller så mycket om den situation som Denis Mukwege och hans medarbetare arbetar i, så vill jag gärna rekommendera dem ändå. Låna dem på biblioteket om inte annat!
De glömda kvinnornas röst var den första som kom ut, 2009, och den har kommit i både e-utgåva och i pocketutgåva sedan dess. Birger Thureson, som har skrivit den, har arbetat på den kristna dagstidningen Dagen, och boken gavs ut i samarbete mellan ett förlag och PMU, en av de svenska biståndsorganisationer som har stöttat Denis Mukwege och Panzisjukhuset i många år. Birger Thureson byggde den på intervjuer med kvinnor som hade fått vård och stöd på Panzisjukhuset. Den finns översatt till engelska och tyska.
Boken Mukwege är mer en enpersonsbiografi, också den skriven av en journalist med bakgrund i den kristna tidningsvärlden — Berthil Åkerlund som har arbetat på Svenska Journalen och som före den här boken hade skrivit andra böcker som utspelar sig i afrikanska länder, bland andra Hon ville överleva och Vattenkriget. Det är klart att det inte går att skriva om Denis Mukwege utan att berätta historien om Panzisjukhuset, och det var säkert inte meningen heller. Den här boken kom ut första gången 2013, så den innehåller lite mer än den tidigare.
För inte så länge sedan kom Birger Thuresons andra bok om kvinnorna på Panzisjukhuset, De reste sig och gick vidare. Också den är utgiven i samarbete med PMU.
Den franska dokumentärfilm, Mukwege — att läka Kongos kvinnor, som har visats här i Sverige och funnits på UR Play, har delvis samma problem som många sådana här böcker, tycker jag. Jag visade den för mina klasser när jag undervisade i religionskunskap på en folkhögskola och vi skulle sätta oss in i vad etik är, och varje gång jag såg den var den förstås oerhört omskakande. Samtidigt blev jag störd av hur filmteamet hade arbetat för att få till effekter.
Så om man vill komplettera sina intryck tycker jag att man ska söka på ”Denis Mukwege” på Youtube och ta del av några intervjuer och tal. Då får man mer av hans eget sätt att resonera och berätta, och för mig blir det verkligare. Men att läsa en av de här böckerna är, även om författarens sätt att skriva inte riktigt stämmer med vad man hade hoppats för ämnets skull, också ett bra sätt att försöka sätta sig in i situationen.