Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Kerstin

De här minnesorden publicerade Sydsvenskan igår.

Kerstin Carlsson, född 1945, lämnade oss strax innan det skulle ha varit dags för årets lussekattsbakning.
Första gången vi träffade varandra var på en boksläppsfest i Hemmets Journals lokaler i Malmö. Hjälpstickningskampanjen ”Sticka & skicka”, som Hemmets Journal, Erikshjälpen och Libris gjorde tillsammans, hade resulterat i en bok, och inbjudan till festen gick ut till tidningens läsare.
Kerstin och hennes syster hade engagerat sig och ville gärna fortsätta.
– Och jag gick i samma klass som din faster på Inbyggda Real här i Malmö på 1950-talet! sa hon när hon hade presenterat sig.
På det viset började en vänskap som har varit oavbrutet inspirerande för mig.
Kerstin berättade snart att hon tillsammans med några andra medlemmar i Hyllie Park kyrkan hade startat ett hjälpstickningscafé. Hennes kontakter med Erikshjälpen – hon var sedan länge lördagsvolontär på Erikshjälpen Second Hand i Malmö tillsammans med sin man Torbjörn – gjorde att arbetet genast tog fart. Jag fick bilder från en söndagsgudstjänst där linor hade spänts mellan väggarna längst fram i kyrkan så att filtar och kläder kunde hängas upp. Församlingen hade bett för mammor och barn i söndagsgudstjänsten innan allt packades ner och kördes till depån.
Men många hittade inte till stickcaféet i kyrkan vid bussens ändhållplats. Kerstin ville att stickningen och gemenskapen skulle bli något för Malmös nyanlända. Tillsammans med Birgitta Rasmusson och några andra flyttade hon stickcaféet till Hyllie Park folkhögskolas sfi-enhet. På måndagseftermiddagarna rullades garnlådor, whiteboard och fika ut i allrummet där, och sfi-studerande från Iran, Afghanistan, Syrien, Libanon, Kina, Irak och ytterligare några länder fick träna sin svenska i ett par timmar i ett annat sammanhang än klassrummets.
De som har mött Kerstin i andra sammanhang kan säkert berätta om vilka intryck hon gjorde där – om hur hon som diakon i sin församling förberedde dopkandidaterna, om hur hon tog emot de författare och besökare som kom till Lindängenbibliotekets författarkvällar, om hur hon bjöd hem människor som behövde sällskap och sammanhang, om hur hon sjöng och sjöng och sjöng med sina förskolebarn, om hur hon bakade kanelbullar åt hela Malmö Symfoniorkester varje år i början av oktober.
Under de sista veckorna, när hon fick palliativ vård och hade mycket ont, lyssnade hon på hemlandssånger och kunde inte säga så mycket. ”Ni får ha det så bra” fick familjen höra ibland. Det är ju lättare sagt än gjort nu när Kerstin inte är här och tar hand om allt och alla, men vi får ta över hennes uppdrag så gott vi kan. Torbjörn började redan i oktober med kanelbullarna till orkestern.