Det blev en lustig begreppsförvirring när ”årets julklapp” skulle utses förra året — de flesta av oss uppfattade det nog som att ett plagg köpt på second hand var det som liksom gällde, men begreppet ”återbrukat plagg” används oftast om ett plagg som har börjat sin tjänst för mänskligheten i en skepnad och sedan förvandlats till en annan.
Ni som har läst den här bloggen ett tag vet såklart att återbruk av textil är ett av mina favoritämnen — jag har inte lyckats ägna mig åt att sy särskilt mycket de senaste åren, men en av mina svägerskemammor, Ulla, har varit min idébytarvän och sytt helt fantastiska barnkläder av bland annat kasserade herrskjortor som jag har postat till henne. (Jag räddade dem för längesedan från min färgglade brors utrensningar, och min plan var att sy ett lapptäcke åt hans första barn, men när jag insåg att det inte skulle bli av blev det ju bara bättre.)
Det har kommit flera böcker om kreativt textilåterbruk, och de är bra på lite olika sätt.
Baby Cool av Nina Sandström Hallberg, Göran Hallberg och Anna-Stina Lindén Ivarsson har många som jag känner lånat på bibliotek de senaste åren. Den kom redan 2006, så barnen på bilderna i boken är tonåringar nu — ojojoj!
Anna Hörlings bok Sy nytt av gamla skjortor som kom ut 2010 har en lite mer begränsad materialbank och ett lite mer blandat innehåll — det blir bland annat mycket heminredning av skjortorna. Den är också tunnare, bara 40 sidor.
Och Instagram och Pinterest och en del bloggar är fulla av bilder, förstås. De mest spridda är de där en stor och sönderklippt skjorta ligger utlagd mot ljus bakgrund med en färdigsydd liten klänning, gärna med volanger på axlarna, inpusslad i hålet efter det bortklippta. Till exempel såhär:
Egentligen kan man ju i stort sett alltid använda vilka vanliga symönster som helst om man vill sy om kläder till kläder eller andra textilier till kläder. Ulla klipper alltid isär skjortorna till platta tygstycken och stryker dem noggrant innan hon börjar nåla upp mönsterdelar. Knäppningen använder hon nästan jämt, men det är bara ibland som hon använder en del av ett ok eller ett ärmsprund, och hon tar aldrig kragen eller maschetterna. Till exempel.
Linnea Larsson är arkitekt och började sy barnkläder av sina egna avlagda kläder när hon blev mamma. Nu har det alltså blivit en bok av hennes återbruksidéer.
Hon begränsar sig inte till herrskjortor eller T-shirts utan använder kläder i alla möjliga material.
Alla mönsterdelar finns i början och slutet av boken, och en del av dem kan man kombinera för att bygga nya plagg.
Linnea Larsson har fattat det smarta beslutet att förse sina läsare med bara en enda storlek, en som passar de flesta barn i några månader under deras första år, och skriva kortkort om hur man kan göra för att anpassa delarna till lite större och lite mindre storlekar.
Arbetsbeskrivningarna är också kortfattade — till den grad att det tog mig flera minuter att lista ut att den gulliga luvoverallen nog har en luva som är identisk med vuxentröjans luva. Inga mönsterdelar till den alltså. Att skriva instruktionstext är jättesvårt, det vet många som har provat.
En sak som jag både gillar och blir lite provocerad av är den aningen respektlösa inställningen till det befintliga vuxenplagget och till traditionella mönsterdelar. Det går ju faktiskt ofta att lägga ut ett barnplagg på ett vuxenplagg och bara klippa — man behöver inte bekymra sig så mycket om isydda ärmar till exempel. Men resultatet blir ofta att stora delar av vuxenplagget blir över. Att använda en bit är så otroligt mycket bättre än att bara slänga. Men skulle det inte ha varit roligt att försöka pussla och få ut så mycket som möjligt av tyget? Det kanske låter snålt och glädjelöst, men för mig har sådana utmaningar alltid varit en väldigt viktig och inspirerande del av allt kreativt arbete.
Vad jag verkligen förstår är att det blir oerhört Instagram-vänliga bilder när man kan lägga det lilla plagget ”inuti” det stora. Och det kan ju också vara viktigt, för sådana bilder har inspirerat många till att sluta slänga kläder och börja återbruka dem istället!
Boken innehåller både några nostalgiska modeller (en sparkdräkt i tunt vävt tyg, till exempel) och många som ser mer moderna ut (vad sägs om modellen ”Oversize tee”?). Plus en tyllkjol som nog är svår att kategorisera som återbruk om man inte har en brudklänningsunderkjol att slakta … Jag skulle gärna ha velat få se fler av plaggen i aktion på levande, lekande barn, men de barnbilder som finns är underbara.
En enkel idé som jag tror kan tillföra mycket för många är en kort beskrivning av hur man kan mönstra tyger med textilfärg och en bomullspinne eller en morot. Det går att dölja många fläckar och göra många tyger mer personliga och roligare på det viset. Det gäller bara att komma ihåg den möjligheten när man tittar på ett ”hopplöst” plagg!
Det verkar som om många redan har blivit inspirerade av Linnea Larssons bok, och jag hoppas att det kommer att fortsätta. För ett barn som får kläder sydda av vuxna vänners och släktingars blir det ett extra varmt välkommen till världen, och för barn som får dem i babypaket genom biståndsorganisationer blir det minst lika bra som kläder sydda av nya tyger. Dessutom innebär återbruket ofta att tygerna är mjuka och att eventuella kemikalier har hunnit sköljas bort.
Det finns mycket att vinna på att återbruka — och hoppet om en lite vettigare framtid för barn som behöver kläder och för oss själva är inte det minst viktiga, eller hur?