Ni som har läst den här bloggen ett tag, och ni som läste min förra — ni vet att jag har gjort massor av böcker. Ganska många av dem har mitt namn på omslaget (och det kryptiska [red] efter), och många, många, många fler har jag arbetat mindre eller lika mycket eller ännu mer med fastän de har någon annans namn överallt. Det är så det är att vara redaktör, och det är ett av de roligaste arbeten jag kan tänka mig!
Men ingen av de böcker jag har gjort är i närheten av att vara så viktig som en som firades i Lokichoggio i Kenya för några veckor sedan.
Ekitoe betyder träd på turkana.
Turkana är ett språk som talas av ungefär en halv miljon människor. De flesta av dem bor i ett område med samma namn som språket i Rift Valley i Kenya.
Där bor och arbetar Birgitta och KeA Arnlund ungefär halva året — de är utsända av Barnmissionen.
Birgitta skriver:
Turkanabarnen bör ha en bok på sitt eget språk, tyckte jag. Sagt och gjort. Emma, vår rara svärdotter som är duktig att rita och måla, färdigställde bilder och lät trycka den första boken. Den blev mäkta populär, så nu har Emma gjort en till, och idag delade vi ut den på bymötet i en ny bosättning som heter Nipundi.
Bägge böckerna har sponsrats av Hannaskolan i Örebros förskola. Fantastiskt fint!
Vi fick först ha en lektion i hur man håller en bok, hur man bläddrar och så vidare.
Birgitta beskriver boken som en enkel pekbok med tydliga bilder och ord på turkana, kiswahili och engelska.
Turkana står överst och har fått störst bokstäver.
Alla som har läst en pekbok med ett barn här i Sverige vet hur fascinerande det kan vara och hur tydligt man kan lägga märke till ett barns språkutveckling på det viset. Nu kan föräldrarna och storasyskonen i Nipundi också få uppleva något av det. Hurra!