Egentligen hade jag tänkt skriva om pajer idag, men det kan ju vänta till en annan gång.
För i lördags på tåget upp till dopkalaset (en norsk vän påpekade att på norska betyder dopkalas knarkfest. Nå, men det var ett svenskt dopkalas jag var på — inget starkare än kaffe fanns att få!) kom en man och delade ut enkäter, och när han såg min stickning blev han så glad och sa att han hade arbetat med enkäter på tåg i fem år, och för några månader sedan hade han för första gången sett en som satt och stickade ombord på tåget, och nu såg han ofta flera om dagen, och det tyckte han var så roligt.
Och idag vid halv sju satt jag på Stockholms Central en stund, och eftersom det var för bökigt att ta upp datorn tog jag upp en stickning igen (inte samma som i lördags — jag stickar bara pyttesmå och enkla saker, så de blir fort färdiga). Då kom en man och satte sig bredvid mig och berättade att hans mamma hade stickat när han var liten. Mössor mest, och en tröja till hans pappa. Han sa att han tyckte om att titta på när hon stickade. Men han hade aldrig hunnit lära sig, för när han var kanske åtta hade hon blivit psykiskt sjuk och mycket förvirrad. Hon började försvinna hemifrån, och han tog tag i min handled för att visa hur han hade tagit tag i hennes handled när hon var på väg att resa sig och gå någonstans. Hans pappa som var läkare hade försökt ordna behandling och mediciner, men det hjälpte bara lite. När han var tio försvann mamman i flera dagar, och efter ett tag var det någon som hörde av sig och sa att hon var död.
Och allt det här hände i Somalia, där det var krig, och pappan kom från södra Somalia, och mamman från norra, så jag fick höra ganska mycket om kriget också.
Och sedan blev klockan sju och jag gick till mitt tåg.
Och tänkte: man borde sticka på allmänna platser lite oftare!
Någon annan som har stickat och plötsligt befunnit sig i ett osannolikt samtal?
P.S. Jag säger bara: Moheda bibliotek igårkväll! Fullt med underbara människor och roliga saker att prata om! Och gott fika också förstås. En rolig detalj var att jag stod precis framför hyllan med Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap när jag pratade, och det blev lånekö på den efteråt. Tack Inga och Mimmi som hade ordnat allting så fint! D.S.
Satt på en bänk vid busskuren nere på stan (Västerås) och stickade raggsockor. En dam gick förbi, log lite och verkade tänka ”trevligt med unga tjejer som stickar”.
sen vände hon, gick förbi igen och tittade…nä, stirrade på min arbete.
Sen vändning igen och: Men! Stickar du TVÅ sockor samtidigt på en rundsticka???????!!!!!!”
”Ja….magic loop…. mycket praktiskt”.
Sen hade jag henne nästan i knät när hon var tvungen att kolla hur 17 jag gjorde.
Minns också en kraftigt påverkad man på en tågstation som var så imponerad av min virkning. Jag var mest imponerad av att han visste skillnaden på virkning och stickning, inte alla av ”samhällets olycksbarn” i 60årsåldern som har koll på sådant.
Förresten, Anna. Den fina flätade korgen av mjölktetror, juiceförpackningar, m.m. som du gav mig när vi sågs på Återvinningshuset i höstas blev väldigt beundrad av min far igår. Han jobbar på Arla och tyckte att flätade mjölkkartonger var otroligt häftigt! Korgen fotades och mms:ades till hans chef som också var otroligt imponerad!
Kram /Jennifer
När vi skulle ha Stick-café på RIA-stugan upptäckte vi också något som vi faktiskt inte riktigt hade räknat med Nämligen att stickningen blev ingången till många bra samtal. Många kom in bara för att prata, reflektera, minnas osv. När jag var liten så…
Stickningen skapade ett lugn och en harmoni på stugan
Jag har stickat mest på vårdcentraler, sjukhus, tom, liggande i transport på väg till sjukhus, (då fick jag dessutom ta del av ett mönster till små tossar) .Vid alla dessa tillfällen, har jag alltid blivit tillfrågad om vad jag stickar för något, det blir en ingång till ett samtal.
När jag låg inne på sjukhuset senast för min operation, var det tom, en sköterska som frågade vad jag stickade, och jag visade och berättade om mitt mönster. Hon frågade då om hon fick ta del av mitt mönster ( vantar för tovning) , det fick hon såklart, och dessutom fick jag ta del av hennes vantmönster, det var verkligen så roligt.
Vid ett annat besök på en vårdcentral satt jag och virkade på en hjärtekatt ( hade satt upp info, om detta på en tavla där också), kom en äldre dam och satte sig bredvid mej och vi började prata. Jag berättade om detta med hjärtekatterna, och hon tyckte det var ett så otroligt bra initiativ. När vi pratat en stund, så var jag tvungen att höra hur gammal kvinnan var, hon var så härligt positiv, och det visade sig att hon var 94 ell, 96 år, helt otroligt. Hon kunde inte handarbeta längre, eftersom synen inte var så bra. En sådan energi och positiv kraft denna kvinnan hade. Henne hade jag gärna velat träffa flera ggr.
Stickning/ handarbete överhuvudtaget, ger en ingång till samtal. Jag tror att det påminner om ”hemmet”, tryggheten, och att vara hemma runt köksbordet , kafferep, syjunta, med många pratglada kvinnor, osv.
Varma kramar//tina i Falun
Jag har stickat mängder på T-banan när jag jobbade! Och mest möter man ju positiva kommentarer och många samtal har uppstått. (Men jag minns också mannen som flyttade sig med orden ”Jag HATAR kvinnfolk som stickar!” Undrar vad den stackaren varit med om?!?)
Faktsikt broderade jag (korsstygn) också ett års julkort på väg till arbetet. Samma färg och ett mönster som fastnade i huvudet så gick det bra:)
Igår när jag skulle in till SEAs årsmöte var jag lite sur på mig för att jag inte tog med stickning. Men å andra sidan hoppade jag av på vägen och köpte favoriten bland korsstygnstidningar (engelsk givetsvis, de är duktiga på sådant) så jag hade lite handarbetssyssla ändå med läsning.
Jag åker inte så väldigt ofta numer, men tänker ändå att jag alltid skulle ha t.ex. sockstickning på gång att ta med, för det är ju väldigt praktiskt med de korta stickorna/lite färre maskor så man slipper riskera sjömäns liv!
Kul att du tog upp detta!
Det är fantastiskt egentligen det här med stickning/virkning.Har upplevt liknande händelser ett antal gånger.Skapar samtalsämne …så där lite av misstag.Folk är nyfikna på vad man gör,dom flesta har positiva minnen och så är det en hel del kvinnor som har stickningar i något påse.Flera har avslutat sin lilla pratstund med orden….nu blev jag sugen…ska nog plocka fram stickningen och avsluta stickningen.
Anna, kolla vad jag fick idag till insamlingen…. https://syrholen.blogg.se/2012/march/fint-bidrag.html
Ja, handarbete är en otrolig väg till samtal. Och tilll goa minnen och lust att göra nåt själv. Mysigt att läsa allas erfarenheter,
Har postat Nepal-insamlingsuppropet på min facebook.
Allt gott till alla goa handarbetande vänner här!
Hej Anna! Så himla roligt och gott att höra att du är nöjd med kvällen hos oss i Moheda 🙂 Av det jag hört från de som var där (både låntagare och kollegor) är det bara fina ord och jag kan bara hålla med! Tack än en gång för en trevlig och mysig kväll! Ha det så gott och hoppas att vi ses igen. 🙂
Varma hälsningar
Mimmi
Svar till Mimmi:
Nej men Mimmi, vad roligt att du har hittat hit! Tusen tack för allt som ni hade ordnat så fint. Vi får se till att ses!