Förlorad match mot nötchokladcigarrerna

 Vi hälsar gästbloggaren Carolina Klintefelt välkommen tillbaka med ett glädjetjut och bjuder hem oss själva till henne vid nästa bakningstillfälle. För stora och dessutom trasiga kakor — kan det bli bättre?

(Det var Carolina som fick en läsare att utbrista ”PRECIS sådär är det!” med sin text ”Baka bullar” för en månad sedan.)

 ***

De finns säkert därute någonstans. De, som lyckas få småkakorna att bli lika snygga som på bilderna i boken, och lika många som antalet i receptet anger. Om ni läser detta – snälla, ge er inte till känna! Jag vill inte veta.

För jag förstår ju att jag gjort någonting väldigt fel, när jag istället för de cirka 75 utlovade nötchokladcigarrerna, enligt Sju sorters kakor, bara får sådär 30 stycken. Det oprecisa antalet beror på att jag inte riktigt har koll på hur många som dukade under i olika stadier av tillverkningen.

Och utseendet ska vi inte tala om – inte ens en mor kan tycka att mina kakor är vackra.

”De behöver inte vara snygga, bara de är goda”, säger min egen tröstande mor. Och det är ju sant, förstås. Men nog är det roligare att bjuda på någonting som åtminstone går att känna igen som en medlem av kaksläktet.

Istället för bildens smäckra små rullar, får jag feta blaffor som flyter ut åt alla håll. Uppenbarligen har jag gjort dem minst dubbelt så stora som receptmakaren har tänkt sig, men ändå – de borde väl kunna hålla formen för det? Proportionerna mellan ingredienserna är ju desamma! Några kakor växer ihop och blir odugliga på en gång.

Sedan ska de doppas i smält blockchoklad, och där försvinner ytterligare några. Kakorna är helt enkelt för porösa, så de går av när de tyngs ner av den varma chokladen. Ett par stycken limmar jag ihop igen med mer smält choklad. Så länge det är ”gott” och inte ”vackert” som räknas kan de duga.

Därefter ska kakorna svalna och chokladen stelna. Men att få smält choklad att stelna på nybakade kakor verkar ta ett par evigheter, minst. Otåligheten vinner, och jag flyttar över dem till små portionsbrickor med kanter, som jag ställer in i kylen en stund. Kanterna är bra, tänker jag, ifall jag skulle råka stöta till brickorna på jakt efter något annat i kylen. Då glider inte kakorna av.

Nej, det gör de sannerligen inte, men inte är det kanternas förtjänst. När brickorna plockas ut visar det sig att kakorna självklart fastnat och måste bändas loss med gaffel. De hjälpsamma kanterna gör vinkeln omöjlig och minst ett par, tre stycken kakor stupar precis före mållinjen. Den chokladdoppade delen stannar kvar på brickan, helt enkelt.

Jag minns min farmors gamla kakbok. Den var välanvänd och full av fläckar som vittnade om vilka sidor som var mest använda. Farmor hade varit konditoribagerska som ung och hennes kakor var alltid perfekta. I marginalerna kring recepten syntes hennes noteringar om de olika recepten – vilket gradantal som skulle gälla, mer eller mindre mjöl eller socker än vad som angavs i receptet, eller något om hur utbakningen kunde förbättras.

Efter min förlorade match mot nötchokladcigarrerna tar jag fram pennan och skriver en bitter liten anteckning vid sidan om den frestande bilden i min bok: ”Svårt. Blir färre, flyter ut, kladdar fast.”

Det känns som en lagom hämnd.

Men det bästa med fula och trasiga kakor är att man får äta upp dem genast.

 Carolina Klintefelt