När Denis Mukwege blir inbjuden till olika platser i världen för att tala om Panzisjukhuset — han kommer till exempel till Örebro i höst — fortsätter arbetet på sjukhuset nästan som vanligt. Det går ju inte att sluta!
Sedan ett och ett halvt år är det en svensk läkare, Ellinor Ädelroth, som gör en stor insats där. Svenska Journalen hade en intervju med henne för ett tag sedan, och jag bad om lov att få publicera den här på Kyrkkaffebloggen. Varsågoda!
(Det var också Ellinor Ädelroth som berättade i Magda Gads enormt uppmärksammade reportage i Läkartidningen för ett tag sedan. Det går fortfarande att läsa här!)
***
Som nybliven pensionär reste Ellinor Ädelroth till östra DR Kongo för att volontärarbeta på Panzisjukhuset i Bukavu.
Hon hade inte mer än hunnit installera sig när sjukhusets kände chefsläkare utsattes för mordförsök och tvingades fly. Och professorn från Umeå fick träda in som stand-in.
På eftermiddagen torsdagen den 25 oktober 2012 satt Ellinor Ädelroth i en bil tillsammans med Panzisjukhusets chefsläkare Denis Mukwege. Arbetsdagen var slut, de var på väg hem och samåkte på den vindlande och mycket dåliga väg som löpte ner till de centrala delarna av Bukavu.
Konversationen i bilen var livlig och handlade om vad som kunde förändras och förbättras på sjukhuset. Ellinor med sin långa och gedigna erfarenhet från svensk sjukvård ansåg att det fanns ett och annat att åtgärda, något som Denis Mukwege inte hade något att säga om.
Men han manade henne till uthållighet och påpekade – vilket hon ju så väl visste – att sjukvård i ett konfliktdrabbat område i centrala Afrika knappast tålde att jämföras med den i Sverige.
Efter 20 minuters färd stannade chauffören för att släppa av Denis Mukwege. Han hade just återvänt från en veckolång vistelse i Europa och skulle göra ett kortare besök hos sin mor. Ellinor steg ur för att byta plats i bilen, och Denis Mukwege lade vänskapligt händerna på hennes skuldror. Han sa ”tålamod” flera gånger och klämde till över axlarna för att ge ordet rättmätig tyngd. Sedan försvann han nedför stentrappan som ledde till moderns bostad.
Fyra timmar senare nåddes Ellinor av det skakande beskedet att Denis Mukwege hade blivit utsatt för ett mordförsök. Det hade inträffat på hans gård strax efter skymningen, och han hade mirakulöst klarat sig undan utan en skråma. Eftersom risken för ett nytt attentat var överhängande beslöt han och hans familj sig för att lämna Bukavu och Kongo för en tid. Han utsåg en kvartett på fyra läkare som skulle leda arbetet på sjukhuset under hans exil, och en av dem var Ellinor, lungläkaren och professorn från Umeå.
Nu har ett och ett halvt år gått sedan kulorna strök över Denis Mukweges huvud, och attentatet sätter fortfarande stark prägel på arbetet på sjukhuset. Familjen Mukwege bor i ett inhägnat hus på sjukhusområdet, och uniformerade vakter följer honom under arbetet på dagarna. Han känner sig alltjämt hotad till livet, och varje gång han reser utomlands eskorteras han av FN ut till flygplatsen.
I höstas gjorde han en tio veckor lång resa i USA och Europa, och den gången anförtroddes Ellinor att ensam axla rollen som sjukhuschef.
Hon medger att det var tufft. Hon är visserligen väl hemmastadd i sjukhusadministration, men vårdbyråkratin i Kongo har betydligt fler led än den svenska, och hon fick mer än en gång fundera över varför man gjorde som man gjorde.
Som ställföreträdande chef fick hon också ta emot de utländska gäster som kommer i en jämn ström till sjukhuset.
Hon är en rättfram person med ett jordnära, västerbottniskt kynne, och hon välkomnade gästerna med orden ”för tillfället är det jag som är dr Mukwege”. Hur mycket de än ansträngde sig för att hålla god min, så lyste deras förvåning och besvikelse igenom.
– Jag kan tänka mig att flertalet hoppades att få åka därifrån med en trevlig bild på sig själv och doktorn, men där stod jag – en okänd, vit kvinna – och något fotografi blev det ju inte, säger hon en smula muntert.
Mot slutet av förordnandet insjuknade Ellinor i malaria, och hon kände en lättnad när Denis Mukwege återvände från sin långa resa. Han hade mött en rad inflytelserika europeiska politiker och tagit emot fina utmärkelser i både Frankrike och Sverige.
För Ellinor har vägen till Kongo gått via Pingstkyrkan i Umeå. Hon var i Bukavu 2008 för att titta på ett arbete som församlingen gav stöd till och besökte också läkarutbildningen i staden. Universitetets medicinska fakultet låg i anslutning till Panzisjukhuset, där också sistaårseleverna fick praktisk undervisning.
Hon var snart tillbaka för att gästundervisa, och hon och Denis Mukwege utvecklade snabbt en vänskap. Hon bjöd honom till Umeå för att föreläsa på universitetet. Han berättade om vad han och kollegerna hade fått ägna sig åt i över tio år: att operera och ”återställa” kvinnor som utsatts för grovt sexuellt våld. Och han redogjorde för sin mission: att göra allmänhet och makthavare i världen medvetna om vad som händer i östra DR Kongo – ”med förhoppning om en förändring”.
Knappt ett år senare promoverades Denis Mukwege till hedersdoktor i Umeå, och nästa gång Ellinor gästspelade i Bukavu undrade han när hon skulle komma och stanna en längre tid – ”för det ska du väl?”
Då väcktes tanken hos henne att efter pensioneringen arbeta som volontär i Kongo. Nu är hon inne på andra året som pensionär och kan knappast betraktas som ”volontär” längre. Sedan januari 2014 är hon anställd av PMU, som också är en stor understödjare av Panzisjukhuset. Ellinor är administrativt ansvarig för det arbete som har gjort sjukhuset känt i världen – den speciella enhet där kvinnor som våldtagits eller lider av förlossningsskador får vård och rehabilitering.
– Det här är ett fantastiskt sjukhus på många sätt, i synnerhet med tanke på var i världen det ligger, säger Ellinor. Men visst frestas tålamodet när vattnet kommer och går och elektriciteten bara försvinner. Och värst av allt är vägen som går från staden upp till sjukhuset. Det är en riksväg, men den är så oduglig och trafikfarlig att det knappt går att beskriva.
När det regnar fastnar bilar i leran och blockerar vägen under en hel dag. Och någon annan väg till sjukhuset finns inte.
– Jag ser bara ett rimligt skäl till att myndigheterna inte gör något åt vägen, och det är att de inte vill ha sjukhuset och Denis Mukwege här. Han är för frispråkig! Och det är i det spänningsfältet man får leva. Om jag är rädd? Nej, då kan man inte vara här, men det är klokt att ha passet till hands ifall det hettar till och man måste lämna landet kvickt – det har jag också hunnit vara med om.
Intervju: Berthil Åkerlund, Foto: Ramón Sánchez Orense — och reportaget är publicerat med tillstånd från Läkarmissionen