Det blommar i Alagoinhas

Om jag har förstått saken rätt så är det vinter här i Alagoinhas.

Det är en med brasilianska mått mätt liten stad två timmars bilresa inåt landet från Salvador. Och den ligger nära ekvatorn — dagens längd varierar med högst en timme under året. Just nu är det ljust klockan sex på morgonen och nästan kolmörkt klockan sex på kvällen.

Vinter innebär regn. Inte hela tiden, men mycket.

I många hus regnar det in.

Gatorna blir till lerhav, och så kommer det ännu mer lera rinnande ner från bergen. Eftersom gatorna också fungerar som ett slags soptippar blir allting snabbt gränslöst äckligt.

Tycker jag i alla fall. Konstigt nog går det ganska fort att vänja sig — det upptäckte jag idag när en av mina volontärkamrater tyckte att vi skulle ta en bild av de tre kor som hade valt ut huvudgatan i området som mat-och-vila-plats och jag inte alls förstod vad som var så lustigt med det.

Så kom jag på att om det hade varit kor på en trafikerad gata hemma hade det väl allra minst gått ut varningsmeddelanden i radio. Antagligen hade folk skickat läsarbilder till Aftonbladet också.

Här är det alltid massor av hundar på gatorna, ibland tysta, ibland mycket högljudda, och hästar som strövar omkring helt fritt vad vi kan se (ibland möter vi ryttare, med eller utan sadel, och ibland häst-och-vagn, och ibland ser vi hästar som står bundna, men det absolut vanligaste är att de bara kliver omkring och letar efter mat), och en och annan jättestor gris. Och så kor.

Och barn. Massor av barn. Det har funnits — kanske finns det fortfarande, hur saker fungerar är lite osäkert — ett skolsystem där hälften av barnen går i skolan på förmiddagarna och resten på eftermiddagarna, men den största orsaken till att de är ute mitt på dagen är att de låter bli att gå till skolan. En del kommer inte upp på morgonen, och här är det inte så smart att komma för sent. Andra är tvungna att stanna hemma och hjälpa till med småsyskon eller annat som föräldrarna tycker är viktigare än skola. Så när man än är ute och går här träffar man alltid på barn. De är fina — men de borde ju inte leka på gatan hela dagarna.

Det växer helt fantastiska blommor och träd här. Det är lätt att missa dem, så jag bestämde mig för att leta med kameran. Kaktusen växer precis utanför min dörr.