Ella fyller 95

Häromdagen fyllde Ella, en av medlemmarna i Brämhults syförening, 95 år.

Jag har bara träffat henne en gång, när jag var i Brämhult och hälsade på för att göra ett reportage till vår syföreningsbok Kärlek, nål och tråd, men Sofia som är kantor i församlingen och tycker mycket om syföreningsdamerna har hållit mig lite underrättad om hur det är med dem, särskilt med Ella och hennes syster Asta. Så nu när det var kalas fick jag till och med några bilder!

Ella och Asta växte upp på en gård nära Trandared, min mormor Judiths barndomshem (det var också en gård då — nu är det ett bostadsområde). De berättade att min mormors mamma brukade komma hem till dem och låna telefonen eftersom det inte fanns någon på Trandared och att de hade varit med på skolgården och vinkat när min mormor tog studenten.

Sedan berättade de att de hade gått över ett kärr varje dag för att komma till skolan.

— Det tog över en timme, sa Asta.

— Fast vi gick väl inte så ordentligt precis, sa Ella.

Asta har varit jordbrukare i hela sitt liv, och när jag var där (det är några år sedan nu) var hon fortfarande igång med grönsaksodling. Ella är diakonissa och kom tillbaka till Brämhult när hon hade blivit pensionär.

Ja, ni förstår att det var en fantastisk dag när jag fick träffa dem!

Sofia rapporterar från födelsedagskalaset:

Lite fakta från dagens fest:
Ella, 95 år, gör inte som andra över 65, det vill säga sätter ut annons i tidningen att uppvaktning undanbedes. Nä, hon bjuder på öppet hus hos syskonbarn, och nästan hela syföreningen var där, syster Asta givetvis (som fyller 93 på onsdag) och så en massa andra — grannar, kyrkfolk, släkt. Kan tänka mig att över 50 personer var där totalt! Hon höll ett fint tal där hon lyfte fram syföreningen, berättade om hur den bildades och att den hade en betydande roll för husmödrarna. Och även om de inte syr längre så är målet för deras verksamhet detsamma: samla in pengar som de kan skänka bort.

Mer som framhölls var att Ellas och Astas mamma alltid hade med goda kakor hem från symötet och att när det var hemma hos dem så blev det också alltid över som barnen fick dela broder och systerlikt på …

När man hör Ella prata är det som hon är 60 år. Pondus och stark stämma. Ingen tant man kan ”klema” med, men så är hon ju också diakonissa som varit runt och fått se ett och annat i de fattiga stugorna. Förresten, hennes bilskolärare var också där och berättade att hon tog körkort — på första försöket — när hon var 50 år!

Tänk att ha så många vänner vid den åldern!

(Det är kanske sant att syföreningsdamerna i Brämhult inte syr så mycket längre, men stickar och virkar är det flera som gör! De var flitiga med Värma liten-insamlingen förra sommaren. Här till vänster är en virkad hätta som kom i ett kuvert tillsammans med ett fint brev. Ni förstår att det hör till det allra bästa man kan hitta i sitt postfack på arbetet eller hur?)