Och retur

Idag bjuder Eva Grünthal på en novell i en miljö som jag tror att många av oss känner igen sig i på ett eller annat sätt. Tusen tack, Eva!

***

Och retur

Sångerskan framför dem hade både deltagit i melodifestivalen och legat på Svensktoppen. Den senaste placeringen var för trettiofem år sedan. Nu var det första gången på tio år som hon uppträdde inför publik. Hon ackompanjerades på piano av en kortväxt man i kostym.

Ett par av kyrkans cafébord hade skjutits åt sidan och den fria golvytan utgjorde en improviserad scen. Mitt på den stod Monika Matsson i en sidenklänning av samma färg som björkblad, genomlysta av solen. Klänningen stramade, trots att hon kvällen innan fått hjälp av grannfrun, Ann-Mari, att sy ut den.
Valkarna kring midjan syntes tydligt, även från borden längst bort.

Det var dock ingenting de som satt där brydde sig det minsta om. Ingen av de församlade hade lagt ner några större summor på sitt utseende. Nästan alla bar däremot fler lager av kläder än årstiden bjöd. De hade kommit dit för soppans skull, för det hembakta brödet och kaffet med dopp. Knappt någon hade känt igen Monika när hon, lagom till kaffet, inlett sångstunden.

Vid ett bord till vänster om scenen satt två män och en kvinna. En av männen hade skäggstubb och bar en gammal nött rock av fint snitt. Han hette Adrian. De andra två var hans nyblivna vänner Sigge och Olga. Adrian hade träffat dem nästan direkt efter hemkomsten. När det visat sig att Sigge och Olga oftast sov utomhus, hade han bjudit dem att dela det fritidshus utanför staden han hade tillgång till. Tillsammans hade de tre klarat både kosthållning och vedanskaffning. Även en katt hade börjat hälsa på. I takt med att det blivit varmare hade livet blivit allt lättare och nu — man var inne i maj — hade de börjat utföra en del mindre underhåll på stugan. Dagen innan hade Adrian träoljat altanen medan Sigge klippt gräset och Olga rensat i rabatterna. De hade njutit av att känna sig som de Svensson de inte riktigt var.

Åsynen av Monika hade i ett nu fört Adrian tillbaka till tiden innan exilen. Den från vilken han inte tänkt återvända. Var hon fortfarande gift med Eskil? undrade han. Eskils hotell, La Estrella, gick bra, det hade han läst i ett nummer av den lokala gratistidningen, innan han knycklat ihop den och tänt med den i kaminen.

Nu lutade sig Olga fram över bordet:

— Nämen det är ju La Estrella, utbrast hon. Det där andra namnet — Monika — sa mig ingenting. Tänk att få se henne här.

— Hennes ex, hotellkungen Eskil, visste att slå mynt av hennes namn. Kanske därför som hon gått tillbaka till sitt riktiga, tillade Sigge, lätt smackande, eftersom han saknade merparten av sina tänder.

De tre vände åter uppmärksamheten mot Monika, som sjöng en finstämd sång om kärlek.

Från att envist haft blicken fäst strax ovanför dörren ut mot gatan, vågade Monika så småningom sänka den så pass att hon kunde se ansiktena på människorna kring borden. Visst var det en och annan av de äldre som verkade känna igen sångerna? Visst kunde några till och med texten? Jo, hon såg inte så bra utan glasögon, men hörseln var det inget fel på och inte heller förmågan att avläsa en stämning. Hon hade haft betydligt mindre uppmärksam publik de sista, förnedrande åren på dansrestaurangerna.

Det var Ann-Mari som frågat om hon kunde komma och sjunga på kyrkans nyöppnade soppkök.

Först hade hon sin vana trogen sagt tack, men nej tack.

Sedan hade hon ändrat sig. Kyrkan låg ju bara tvärs över parken. Ensamma hjärtans park, som hon kallade den, när hon stod och såg ut ibland på kvällarna, innan hon skulle fälla persiennen. Inte sällan låg någon och sov på en bänk, om man gick förbi tidigt på morgonen, särskilt den varma årstiden. Fast där lekte ju också barn, några av dem var där ofta.

Det kändes rätt att sjunga för dem som hon redan gett ett namn — de ensamma hjärtana, de som sov på samma bänk hon och Ann-Mari kunde sitta på, på dagarna. Visst hade det varit ännu roligare om de ringt från SVT eller Sveriges radio, som i gamla tider, om hon fått ett ordentligt gage.

Eller, tänkte hon nu, skulle det det? Hur länge sedan var det hon känt den här genuina glädjen? Om ens någonsin? Det här var något annat än melodifestival och att bli uppringd från Svensktoppen till ett stadshotell, med turnébussen utanför, och prata i direktsändning utan att ha sovit mer än någon timme — det här var så … så naturligt. Det var verkligen inte La Estrella – tack och lov för det.

Det var gott om folk i cafévåningen, även i dörren ut mot gatan stod det någon, och nu kände hon igen siluetten.

Först tänkte hon låtsas som inget, sedan nickade hon lätt. Hon fick en hälsning i form av en höjd hand till svar.

Så såg hon mot pianisten, det var dags för den sista sången.

Ann-Mari hade under uppträdandet erbjudit påtår till den som ville ha. Sången som nu fyllde lokalen var hennes favorit, och hon sjönk för en stund ner på en stol vid bordet där Adrian och hans vänner satt. Hon såg sig omkring, det var tredje gången de hade soppköket och det kom allt fler dit. Det var så roligt med folk i kyrkan, även om någon i styrelsen kallat de nya besökarna för gratisätare.

Inte på många år hade kyrkan haft någon social verksamhet. Den hade kommit i och med att den nye prästen, Tomas, tillträtt efter det att Harald, den gamle, gått i pension. Ändå var det Harald som föreslagit att ett soppkök skulle starta, det hade Tomas berättat.

Varför Harald inte levt som han lärt var en gåta, men Ann-Mari hade en teori. När han trettio år tidigare börjat sin tjänst hade Lovisa, den eldsjäl som länge burit det sociala arbetet, med kvällsvandringar bland de hemlösa bland annat, ganska snart blivit sjuk. Sedan hade ingen tagit vid, och ledningen hade velat satsa på en uppfräschning av kyrkan, vilken faktiskt varit lite nedgången. Det var ju inte meningen att människor skulle bli avskräckta när de väl kom dit, bara för att bänkarna var obekväma eller målarfärgen
flagnade. Det sociala arbetet hade fått vila, och sedan hade det inte återupptagits.
Därmed hade det också hänt något med gudstjänsterna. De hade tappat i liv och glöd.

Ann-Mari ville gärna tro att Harald till sist tvingats inse att kyrkan hade försummat de fattiga, och därmed gjort sig själv fattig, på kärlek.

— Kärlek, så livsviktig du är, utbrast hon just när Monika sjungit den sista tonen.

De andra kring bordet såg förvånat på henne, sedan nickade de.

Damen med kaffekannan hade alldeles rätt, tänkte Adrian. I den form kärleken för närvarande mest tydligt framträdde i hans liv, i vänskapen med Sigge och Olga, höll den ju dem nästan bokstavligen vid liv.

Mannen i dörren, han som kommit för att lyssna på sången, hade just tänkt gå när hans blick föll på
en gestalt vid ett bord till vänster om scenen. Det kunde väl aldrig … Var det verkligen …

Han stod alldeles still och fixerade honom några ögonblick, sedan var han säker, det var Adrian.

Många affärer hade han gjort sedan dess. Inte alltid i enlighet med vad lagen föreskrev. Eskils samvete höjde sällan sin röst. Av alla transaktioner var det dock en som han återvänt till i tanken ett antal gånger under åren. Mest för att han undrade vad som hänt den andre. Han, Adrian, hade förlorat familjefirman och sedan bara försvunnit. Tills nu, nu satt han här, några meter bort, äldre förstås, men det var han.

Att gå fram och hälsa var uteslutet. Ändå var det som att tiden satts igång igen, sedan någon tryckt på ett stoppur för så många år sedan. Att livet, rörelsen, återvänt.

Obeslutsamt stod Eskil kvar i dörröppningen några sekunder, sedan vände han och gick mot bilen. Med handen på dörrhandtaget hejdade han sig åter, vände och gick tillbaka.