En rolig sak som jag gjorde i London förra helgen var att gå på The V & A Museum of Childhood med min svåger och mina syskonbarn. Den stora anledningen till att vi gick dit var att det var Dickens-dag där. Den var en stor besvikelse, men resten av museet är verkligen värt ett besök! Och en av Dickens-programpunkterna var om inte fulländad i sig så i alla fall inspirerande. De hade tagit dit en mathistoriker, Monica Askay, som stod i ett tråkigt klassrumsaktigt rum med en kokplatta (Hallå! Jag hade väntat mig lite atmosfär!) och lagade Oliver Twist-mat. Hon hade gjort den berömda rätten gruel, som var i princip samma sak som havregrynsgröt, fast kokad på malt havre (hon hade kört havregryn i mixer) och i originalversionen tunn som välling. Det låter väl inte så farligt? I sin version hade hon dessutom blandat i ett slags väldigt mörk sirap, men en sådan lyx trodde hon inte att Olivers barnhemsföreståndare skulle ha godkänt. I nästa kastrull kokade hon soppa på potatis och lök — också det ganska vettigt tyckte jag. Kanske var Olivers och de andra barnens problem att den mat de fick var lagad på dåliga råvaror och att de aldrig aldrig aldrig fick så mycket att de kunde äta sig mätta?
Hur som helst, att det var Dickens-dag berodde på att ”hela London” just nu läser romanen Oliver Twist i en så kallad Cityread. Det kan man ju delta i även om man inte bor där!
Och det roligaste med Monica Askays matlagning var förstås att prata med henne och titta på hennes lilla utställning av mathistoriska böcker och kokböcker från Olivers tid. Det får jag återkomma om en annan dag!
(Ett litet P.S.: för ganska många år sedan satte Studioteatern i Malmö upp musikalen Oliver! i en hangar på Bulltofta. Morgan Alling spelade huvudrollen — han var absolut vuxen redan då, men det lustiga var att de hade en blandning av vuxna och barn i barnrollerna, och det fungerade fantastiskt bra! Jag blev så förtjust i uppsättningen att jag såg den tre gånger. Sedan såg jag Oliver Twist som talpjäs med bara några få sånger, nyskrivna, på en utomhusscen i Åbo några år senare. Den var helt på finska, så det jag förstod var i princip Olivers namn och London. Tur att berättelsen fanns kvar i bakhuvudet!)