Idag firar vi Fastlagssöndagen, och fastlagsbulle är ett ord som de flesta känner igen, även om semla eller fettisdagsbulle är vanliga namn på samma sak. Men vad i hela världen är fastlag?
Jo, i och med Askonsdagen på onsdag börjar ju fastan, som är vår 40 dagar långa förberedelsetid inför påsken. Det finns mycket man kan fasta ifrån: dagstidningar, smågodis, kött (om man inte redan är vegetarian), smörgåspålägg, Facebook, kaffe, bilkörning, bloggläsning, Farmville, TV … Tanken är i alla fall att var och en av oss kan frigöra både tid och resurser till lite mer eftertanke och flytta om prioriteringarna lite så att det blir mer plats för det som är riktigt viktigt. En del tar i och utmanar verkligen sig själva under fastan. En del upptäcker hur bra det går att leva utan det ena eller det andra och fortsätter utan också efter påsk.
På Askonsdagen kan man gå i mässan — det firas kvällsmässa i många församlingar — och få ett kors ritat med aska i pannan. Det är ett sätt att delta i alla tiders påskförberedelser.
Men dagarna precis innan fastan börjar, det är de som är fastlagen. Ordet är en försvenskning av ett tyskt ord, Vastelavent, dagen före fastan. Det är ju inte så svårt att förstå att en del tycker att man måste ladda och liksom bunkra upp ordentligt i kroppen om man ska avstå från så mycket så länge, men lite grann har fastlagen allt spårat ur på en del håll. Ordet karneval (jämför med karnivor — köttätare) innebär en avskedsfest till köttätandet med frosseri och underhållning. I Nationalencyklopedin kan man läsa att detta började under medeltiden, och att ”[d]jäknar och medlemmar av gillen och skrån uppförde lättfärdiga skådespel. Dessa hade moraliserande och religiösa budskap, samtidigt som de var travestier på kyrkliga ritualer”. Där står det också att den katolska kyrkan stöttade och drog nytta av karnevalerna eftersom de så tydligt visade vad människan bör ta avstånd från.
Vid reformationen förbjöds de spektakulära delarna av fastlagsfirandet, men det fortsatte på landsbygden, särskilt bland pigor och drängar. Det var enligt NE ”var ett välkommet tillfälle till fest, då statuslösa grupper utan risk för repressalier kunde kritisera och förlöjliga överheten” — och sådant kan ju behövas.
Idag har alltså kyrkkaffet alla chanser att bli en frossarfest, men jag gissar att det blir en fastlagsbulle var till deltagarna på de flesta håll. Temat för söndagen är ”Kärlekens väg”, och evangelietexten handlar om hur Jesus går med sina lärjungar mot Jerusalem och berättar för dem om vad som ska hända där. Jag hade velat dela med mig av Anita Bohls och Jerker Leijons underbara barnkörssång som heter just ”Kärlekens väg”, men si, den finns inte på Youtube … Det får bli ”Se, vi går upp till Jerusalem” i en bildsatt version från Göteborg med vackert orgelpreludium och lite svajig körinspelning istället:
(En gång skulle jag spela i en kyrka den här söndagen och gjorde ett slags variationer för solofiol av den här melodin i svensk folkmusikstil. Prästen blev helt upprörd när jag spelade en vers i dur. Men prova — det blir en helt annan sång på det viset, och den är vacker den med!)
Sedan ska man inte säga att fastlagsfirandet försvann i och med reformationen. Vem firar bättre än Bach? Här är en bit av den underbara kantat 23, skriven för just den här dagen:
Söndag, måndag, tisdag, alltså — och sedan börjar fastan. Någon som vill berätta om sina fasteplaner?