När vi skulle göra Påtår lånade jag ihop fotograferingsrekvisita från arbetskamrater och andra. Min släkting Ann Sidén, som är konstnär, lånade ut sin utrustning för tillagning av grekiskt kaffe, och Magnus tog en av sina poetiska bilder. Den bilden blev aldrig använd, men den dyker upp på min skärm då och då och påminner mig om att det fanns en berättelse till. För ett litet tag sedan frågade jag Ann om hon ville skriva ner den. Varsågoda!
(Grekiskt kaffe kan för övrigt rekommenderas! Om någon vill ha experttips, skriv så ska jag förmedla kontakt med Ann.)
***
Tre gånger ska vattnet stiga
– Vad heter åsnan?
Pappa Dimitri rycker på axlarna.
– Heter? Det är en åsna.
När solen går upp lägger vi på träsadeln. Jag sitter upp på tur och mamma Margerita på retur. Trappor med steglängd för fyra hovar vindlar upp i bergen till odlingen. Den blir en oroligt smal och krokig stig längs brant terrassering. Siffran ett komma fem och ortnamn på skylten betyder inte kilometer, utan timmar i åsneknop att nå fram.
I luften timjan, rosmarin och grå salvia, alla snickerier som vetter åt Egeiska havet är turkos, de ockrabruna stenar som rör sig och klingar är getter. Grekiska språket har så många vokaler för att man andas med munnen öppen i hög luftfuktighet, säger han.
Interrailkortet kom 1972 och kostade 350 kronor, en gåva till Europas ungdomar från tågbolagen. Utan karta och kompass i livet, men en ryggsäck med Y3 och klädnypor följde vi vartenda stickspår och stannade där smakerna var godast.
Åsnan släpps med två fötter hopbundna så den håller sig nära. Vi vattnar tunga bifftomater, squash, grön paprika, röd lök, melon och potatis innan värmen och gurkans klängen krusar sig som sladden på en fast telefon. Lunchen bjuds i svala mörka murade förrådet. Hårdosten i sin linnepåse häktas ned från taket, en liten skvätt lagrad vinäger blandas med gurka, vitlök och yoghurt, tomaten är lykopen, brödet segt och syrligt. Vinet kallas något med mängder av x i, och svindlar långt, långt bak i historien med smak av tallkåda.
Så går män till ett träd och kvinnor till ett annat. Där sover vi middag i skuggan tills grannarna kommer.
Nu är det kaffe.
Det puderfint malda kaffet har samma färg som stenen i berget, som husen är byggda av, ockra. Varje kopp lagas för sig på gasolköket. Vatten och kaffe mäts upp i en liten kastrull, kokas upp, tas av värmen och sjunker, tre gånger. Det serveras i en liten knubbig kopp där hälften är sump. Ett glas källklart vatten till. Svidande söta karameller, kakor med russin i kommer fram liksom skratt och historier jag inte kan följa. På en flat sten knäpper vi mandel som fallit från trädet. Stela leder mjuknar.
Getmjölk och grönsaker lastas i korgar, vi går hemåt, nedåt och den vita färjan, liten som en leksaksbåt i cornflakespaket, ljuder. Kanske kommer han med den här veckoturen, den vackre franske pojken jag mötte i London.
Men vad lämnade vi i gengåva?
Bara litet valuta. En bunt teckningar, ett långt hår att smeksamt kamma.
Öarnas egna unga följde med båten till jobb och universitet.