Handen

Barbro Tjernström gästbloggar igen!

***

Det är vilsamt att göra några varv på min stickning så här på kvällen. Handens arbete ger näring åt tanken. Det är som om stickning ger kroppen tillfälle att vila och skapa på samma gång. Och medan tråden löper mellan fingrarna och mönstret växer fram, synliggörs tankar.

Jag tänker på den där vanten jag försökte sticka när jag var 6–7 år. Den blev visserligen färdig efter många tröstlösa försök, svettiga händer och en och annan tår. Den blev färdig, även om den inte var så vacker. Jag tror att det bara blev en vante. Den andra, maken, den började jag inte ens på.

Men efter några år började jag sticka igen.

”Innani himmstöckenvanta känns omtanken tydligare än innani köpenesvanta. Å omtanken – han värm han å.” Så skriver Nicke Sjödin.

Omtanken värmer. Omtanke. Tanke om något. Jag tänker på om plagget jag stickar kommer att passa till mottagaren, hur stor är hon egentligen? Vilka färger tycker han om?

Ett stickat plagg bär på ett meddelande. När jag som barn bodde en period hos min mormor ville jag ofta ha en hemstickad socka under filten  att tänka på mamma med.

Undrar hur jag lärde mig att sticka. Hur vet händerna hur man gör en avig maska?  Hur vet de hur hårt man ska dra åt garnet?

Hjärnan använder våra olika sinnen när vi ska lära oss något nytt. Det säger en forskargrupp som har studerat hur handen och hjärnan samverkar. De har till och med upptäckt att vi bara kan förstå vad andra gör om vi själv har utfört liknande handlingar.

”Nu kan jag det”, sa lillkillen som jag mötte på cykelturen, ” nu kan jag cykla utan stödhjul. Jag lärde mig alldeles nyss.”

Vilken triumf!

Jovisst, vi hjälpte våra barn när de skulle lära sig cykla.
Vi talade om hur det gick till, visade. Men de måste själva prova och tillåta
sig att ibland misslyckas.

Jag läste någonstans att fågeln sjunger därför att den vet hur man gör. Så är det med händerna och kroppen också. Det kanske handlar om att lära sig utantill? By heart heter det ju på engelska, par coeur på franska – genom hjärtat.

Som gudstron. Jag kunde inte bara överta den intellektuellt.
Bara försöka förstå. Jag måste göra gudstron till min, låta den gå genom mitt
hjärta men också genom mina sinnen – se, smaka, känna, göra.