För några veckor sedan var jag hos syföreningen i Viby och berättade om Kärlek, nål och tråd. Kanske lite konstigt att berätta om syföreningshistoria för en mycket anrik syförening — men det är ofta de som är mest intresserade! Och eftersom vi träffades i en så särdeles vacker och intressant miljö måste jag ju visa lite bilder.
I rät vinkel mot den ståtliga Lundby prästgård, som trots sitt namn är Viby församlings prästgård, ligger en röd byggnad som oftast kallas annexet men som egentligen är den gamla prästgården. Det är ett ganska stort tvåvåningshus som har stått i stort sett orört sedan den nya prästgården byggdes. Det innebär både att det är mycket som behöver fixas där och att väldigt lite av det gamla har blivit förstört av 1900-talets renoveringsivrare.
När Magnus och jag arbetade med Tillsammansmat använde vi köket och det största rummet på nedervåningen som fotostudio — det passade extra bra eftersom Magnus bara fotograferar i befintligt ljus — och sedan har vi kommit tillbaka för att fotografera till fler böcker, till exempel Långpannans lov, Bästa bullarna, Saliga soppor, Perfekta pajer och Fester med rester.
De senaste två somrarna har det varit byggnadsvårdsläger i annexet, och nu är det mycket som är fixat, eller kanske ska man säga återställt.
Så syföreningsföredraget i Viby började med husesyn.
Det rum som är ”färdigast” är den stora salen där vi satt vid långbord och hade vårt symöte. Där har alla tapetlager utforskats, en referensruta har sparats bakom en tavla, och nya tapeter med mönsterinspiration från en tidigare tapet och färginspiration från en annan har satts upp. Golvet har varit rödmålat en gång, men det syns bara i skarvar och hörn nu.
Mest jobb har det förstås varit med fönstren. Det är det väl alltid?
I ett annat rum har byggnadsvårdslägerdeltagare murat en kakelugn med mycket möda och stort besvär. De hann precis bli klara innan lägret tog slut.
I köket har alla olika epokers lösningar och idéer utforskats, och gissa om syföreningens medlemmar genast förstod allt som kyrkoherden Benjamin förklarade när det gällde ugnens konstruktion.
En intressant detalj i sammanhanget är att spisen har fått ersättas av en ”ny”, nästan likadan som den förra, som var bortom all räddning.
En annan är att länsantikvarien berättade att de vita ytorna är vad vi föreställer oss att det ska vara — i själva verket var de svagt gråblågröna vid den här tiden, om jag förstod saken rätt. Men de fick bli vita i somras i alla fall — med en referensruta av den rätta färgen.
När Benjamin hade gått igenom allt med oss gick vi tillbaka till långborden, och så blev det syföreningsföredrag och kaffe med hembakade gifflar och en alldeles fantastisk kaka som jag gärna skulle vilja ha recept på.
Den som vill se mer av Viby kan göra det här!