Förrförra söndagen, på kvällen efter kvällsbönen hos Taizébröderna, tog broder Rudolf med mig och den andra volontären, Veronica från Tyskland, på en liten pilgrimsfärd i mörkret.
Vi höll oss i vår egen del av Alagoinhas, rörde oss inte mer än några hundra meter från stiftsgården.
Och vi såg nog minst tjugo olika kyrkor.
I alla utom den katolska pågick gudstjänster för fullt.
Nästan alla ligger i vanliga fastigheter med stora dörrar ut mot gatan, och dörrarna är uppvevade eller bortvikta, så ljuset och ljuden strömmar ut mot alla som kör eller går förbi. De flesta kyrkor har också kyrkvärdar som står precis vid porten eller ute på trottoaren och bjuder folk att komma in, oavsett hur länge gudstjänsten redan har pågått.
Vi tittade och tittade åt höger och vänster, och hälsade genom den nervevade bilrutan, och förundrades.
Nästan alla kyrkor i Alagoinhas hör till pingströrelsen på något vis, även om det finns en del baptistförsamlingar också. Vi stannade vid en kyrka som broder Rudolf kände till och som han sa att han tyckte om eftersom de som är med där är noga med att välkomna alla och gärna ber för missbrukare.
Gudstjänsten hade redan hållit på ett tag när vi kom in, men den fortsatte i en och en halv timme, så vi kände inte precis av att vi hade kommit för sent. Det var gemensam bön till trumkomp, flera ganska långa predikoavsnitt och så sång av tre olika sånggrupper, en med några barn, en med yngre kvinnor och en med äldre kvinnor, fast det spelade inte så stor roll vilka som stod där framme, för alla i kyrkan sjöng med ändå. Lokalen var nog byggd för en affär från början, det är vanligt, så vi var många som satt bakom pelare och inte riktigt kunde se – det gjorde inte så mycket, det heller. Bredvid mig satt en mamma med två sovande barn, varav ett som snarkade ganska mycket. Bakom mig satt en yngre kvinna som gärna lånade ut sin bibel så snart vi skulle läsa tillsammans allihop.
Och så, plötsligt, var det slut.
Eller rättare sagt: gudstjänsten flyttade ut på trottoaren.
Tre av de vita plaststolarna på rad som serveringsbord. Stora plastburkar med sockerkaka. Plastmuggar att dricka ur. Barnen, inklusive den tidigare snarkande lilla flickan, trängdes genast. De vuxna kramades och pratade och såg till att hälsa på alla nya.
Omisskännligt: kyrkkaffe!