De senaste dagarna har jag (som så många andra) sett massor av bilder av Artemis-besättningen och lyssnat på flera intervjuer med dem. Det är nog alldeles sant som de själva säger: att den typ av samarbete som de har ägnat sig åt är något som världen behöver se nu, och att deras förundran är något som alla borde känna.
En charmig detalj, och en avgörande, är att det föremål som de tog med sig använde som viktlöshetsmarkör är en liten figur som blev uppfunnen för deras skull, ett glatt ansikte med jorden som keps och rymden som kepsskärm. ”Rise” heter den, och den är ritad av en åttaåring. Den ser ju helt proffsig ut, och jag har läst att den ska vara handgjord. När den började ”flyta” inne i rymdskeppet visste alla att de också skulle göra det så snart de knäppte loss sig.
Nu är den hemma på jorden igen, en av alla mjuka leksaker som översvämmar vår planet, men en med ett mycket särskilt affektionsvärde.
Har du inte sett någon av intervjuerna med astronauterna än så rekommenderar jag dig verkligen att leta upp några stycken. I alla som jag har sett hittills lyckas de säga något som gör att jag börjar tro lite på Nordamerikas framtid och på mänskligheten igen.
Bilden är lånad från NASA.