Den här boken borde jag ha skrivit om för länge sedan — den kom ut 2021, och jag fick den då.
Kan det ha varit ordet ”löss” på omslaget som gjorde att jag la den åt sidan?
Lite dumt i så fall, för jag vet ju att löss har varit en viktig ingrediens i textilfärgning i många, många år. Inget konstigt att det står där tillsammans med växter, svampar och lavar. Eller, hm, lite konstigt ändå?
Författarna Anna Bauer och Eva Zethraeus kan massor om garnkvaliteter, färgning och stickning, på ett sätt som jag uppfattar som en blandning av uråldrigt, 1970-talets dröm-och-aktivism-blandning och sociala mediers förväntan på spektakulärt och rappt innehåll. Den fantastiska färgskala som de dukar upp på bokens för- och eftersättsblad kräver nog (jag har inte jämfört) också de olika lusarternas medverkan.
Det som tidigare generationer lärde sig av ännu tidigare generationer i ett sammanhang med gemensamt arbete och mycket prat, eller möjligen på en folkhögskolekurs eller i en studiecirkel, får vi serverat i en så vacker och välarbetad bok.
Varje växt, svamp, lav och lus har ett eget uppslag med färgskalan, beskrivning, recept och tips. Roligt att rödlöken resulterar i så gröna färger!
Den sista tredjedelen av boken är stickmönster, och de är uttänkta för att man ska kunna använda de ganska små mängder av olika färger som egen färgning brukar resultera i. Just den här röda förutsätter ju att man har mycket rött, men mycket riktigt står det redan i ingressen att man kan använda flera bottenfärger om man vill.
Långbyxorna i merinogarn uppfattar jag som den absolut mest materialkrävande och tidskrävande modellen — hjälp! Här föreslår författarna att man ska göra två högar med garn, en med sådana man tycker att man kan växla mellan som bottenfärg och en annan med sådana som kan bli mönsterfärg.
Det finns luvtröja och kjol också — allt är inte tröjor och koftor! Allt som allt är det åtta modeller.
På sätt och vis tror jag att Färga garn och sticka kan vara som de stora livsstilsbloggarna och inredningsbloggarna — för de flesta av oss är den här typen av platskrävande och pengakrävande arbete något mer eller mindre overkligt, något att kanske drömma om. Men har man tid och råd att använda en semestervecka till en folkhögskolekurs blir ju situationen annorlunda. Eller om man har en vän som redan är igång och som kan tänka sig handräckning och dela med sig av material och utrustning samtidigt.
I alla fall har Anna Bauer och Eva Zethraeus (och fotografen Thomas Harryson som har tagit de bilder de inte har tagit själva) gjort en bok som gör arbetet förhållandevis begripligt och mycket lockande. Möjligen bortsett från detta med döda löss, men det hindret får man väl bara ta sig förbi en gång för alla.