Uppropet om mössorna till Grekland verkar sprida sig. Det är förfärligt att det ska behövas, men att många vill göra något är ju ett glädjeämne!
När jag visade det för min kollega Åsa berättade hon att hennes väninna Marianne som bor i Leksand är i Grekland nu och arbetar tillsammans med andra i Christian Peacemaker Teams för att ta emot och stötta flyktingarna. Först trodde vi att hon var på "Hannas ö", Leros. Det är hon inte, hon är på Lesbos, men det som hon berättar gör det bara ännu mer angeläget att försöka bidra med det vi kan. Jag bad Marianne om lov att publicera hennes senaste resebrev och bilder här, och det går bra, sa hon. Tack, Marianne!
***
Vi fyller bilen med vattenflaskor som vi ska dela ut till vandrande båtflyktingar.
Lördag var en ny, omtumlande dag. Vi hade hyrt bil — med mig som chaufför — för att dela ut vatten till vandrande båtflyktingar.
35 graders värme… Många har små barn som de bär på. Det finns få ställen att köpa vatten på, och många har inte pengar.
Vägen från norra kusten till Mytilini dit alla måste för att få sina nödvändiga intyg är mycket lång och besvärlig. Sedan väntar dagar i överfulla läger och resa tii Aten och vidare flykt till andra delar av Europa.
Efter lunch valde vi en mycket liten grusväg som gick nära havsstranden. Serpentinsvängar över bergstopparna. Snart började vi se rester av övergivna flottar och flytvästar. På en sträcka på ungefär 500 meter hittade vi drygt 25 flyktflottar.Vi träffade också ett reporterteam från Svenska Dagbladet!
Överallt utefter stranden finns synliga rester från båtflyktingarnas flottar. I bakgrunden syns Turkiet, där flottarna börjar sin resa.
Turkiet ligger nära. Plötsligt när vi tittade ut över havet såg vi en fullastad flotte komma, tätt följd av kustpolisen, som slutligen följde den in mot land.
Kustpolisen följer flottarna in mot land.
Vi tog emot dem. Fullständigt kaos och panik när de kastade sig av flotten (den sticks sönder nära land, och det låter som ett skott). Många familjer, med barn som bars, kastades av flotten. De vuxna fick snabbt samla ihop familjen och ryggsäck eller kasse.
Kaos bryter ut när alla snabbt ska iland. Skrik, barngråt, höga rop, vattenplask …
Flotten är överfull. Den här gången var det lugnt och låga vågor. En man jag pratade med sa: "Hade jag vetat hur båtresan var hade jag inte gjort den. Jag hade hellre stannat även om det inneburit döden."
Sedan skulle de börja den långa, långa vandringen till Mytilini för registrering hos hamnpolisen. Vi gav dem vatten.
Medan den första flottens passagerare samlade sig kom en ny liten flotte med 45 nya flyktingar. Där fanns också en nyfödd flicka. Modern hade fött under flykten i Turkiet. Föräldrarna hade sedan vandrat tre dygn under hemska förhållanden. Både mamman och flickan var mycket svaga. I familjen fanns även en liten flicka på ungefär tre år.
Min kollega på Picpa tar emot den nyanlända familjen och förbereder deras första dygn på Lesbos. Hon är en av många ideellt arbetande greker.
Vi tog hand om den familjen och åkte sakta mot sjukhuset i Mytilini, där vi hjälpte dem också med tolkning. Sedan kunde vi lämna dem på det lilla lägret Picpa, som drivs ideellt. Där får de förhoppningsvis stanna några veckor och vila. Min amatörmässiga bedömning är att bebisen inte hade överlevt vandringen till Mytilini.
På vägen tillbaka delade vi ut ungefär hundra stora flaskor vatten till vandrande smågrupper.
I backspegeln såg jag hur en äldre man stod med vattenflaskan i handen. Han tittade upp mot himlen och han gjorde korstecknet. Mina ögon tårades av helig vrede.
***
Den som vill veta mer om vad Christian Peacemaker Teams ser och gör bland båtflyktingarna på Medelhavet kan till exempel läsa det här pressmeddelandet som kom idag och som organisationen har varit med och skrivit. Den som vill fråga Marianne om något kan skriva till henne på adressen mkronberg1951[at]yahoo.se!