En sak som jag försöker hinna med inemellan allt annat nu är att skriva manus till ”pratet” på Cecilias och mina Jane Austen-konserter i sommar. Den första är nästa helg, i Hemmesjö, och den är lite olik den andra eftersom musiken och pratet ska vara inbyggda i församlingens huvudgudstjänst. Efter den har vi ganska många, mest med det här programmet:
Och lite senare några med det här:
Det är Maria Mannberg som har gjort affischerna med slingor som Susie Poole skickade till mig när jag hade berättat för henne om vårt projekt. Visst är de fina?
Det finns så mycket att läsa om Jane Austen, och lyssna på, och titta på. Den här filmade föreläsningen är en av de senaste jag har sett. Octavia Cox är en litteraturvetare som jag upptäckte förra året — först tyckte jag att hennes sätt att betona ord och upprepa saker var lite tröttsamma, men nu har jag vant mig och tycker att hon ofta säger något som jag inte har lagt märke till trots att jag har läst böckerna så många gånger.
Kan man tycka om Emma? Jag älskar henne. Skäms så väldigt å hennes vägnar när hon gör bort sig, särskilt innan hon har upptäckt det själv — kanske är det för att jag ´känner igen mig? Inte riktigt i hennes självförtroende, men absolut i hennes fåfänga försök att göra saker för människor i omgivningen. Och så älskar jag att hon kallar sig imaginist:
So Emma thought, at least. Could a linguist, could a grammarian, could even a mathematician have seen what she did, have witnessed their appearance together, and heard their history of it, without feeling that circumstances had been at work to make them peculiarly interesting to each other?—How much more must an imaginist, like herself, be on fire with speculation and foresight!—especially with such a groundwork of anticipation as her mind had already made.
Ni förstår säkert att det är otroligt roligt och spännande att arbeta med de här båda programmen. Och att jag önskar att jag hade mycket mer tid, och att programmen också fick vara mycket längre!