Internationellt intresse

Förra veckan var jag med om något så underbart.

Svenska kyrkan har ett utbyte, Ung i den världsvida kyrkan, där ett antal (efter pandemin: först tolv, sedan fjorton) unga vuxna åker till Evangelical Lutheran Church in Tanzania (fyra till Bukoba stift, fyra till Karagwe stift) eller Iglesia Filipina Independiente på Filippinerna (förra gången fyra, nu sex stycken) på hösten och lika många kommer från respektive ställe hit till Sverige på våren. Jag har träffat de svenska deltagarna innan de åker och intervjuat några av dem, haft mycket kontakt med deras koordinatorer och intervjuat den filippinska koordinatorn också. När två filippinska deltagare kom till Malmö tidigare i våras träffade jag dem och intervjuade dem.

Nu hörde min gamla kollega Eva av sig och berättade att hon hade två filippinskor hemma, Shery Mae och Shema, och att de ville lära sig om hjälpstickning, så kunde jag komma på lunch?

Det visade sig att de hade träffat stickande kvinnor i församlingar Västerås, lärt sig att sticka av min väninna Caroline (som arbetar med internationella vänskaper på stiftskansliet där) och ville veta mer om hur det kommer sig att vi stickar i våra kyrkor här.

Så vi åt en otroligt god lunch tillsammans (sparris från trädgården!), och sedan berättade jag om de svenska syföreningarnas och hjälpstickningens historia och om hur det fungerar nu. Jag använde mitt extremt analoga bildspel från Världstickardagen på Domkyrkotorget i Lund förra året — det visade sig vara mycket passande också för en grupp på fyra.

Under tiden tog Shema och Shery Mae hand om min röda härva som ska bli några protestmössor till (till att börja med en mycket försenad till Pekka — garnet tog slut halvvägs genom minskningarna, och det tog ett tag innan jag kunde komma iväg och köpa mer), och jag fick ett fint nystan med mig hem.

En, ja, varför inte använda det perfekta ordet i det här sammanhanget, alldeles underbar eftermiddag!