En av dem som tog hand om mig när jag var ute och reste i Japan på egen hand som 17-åring var Tomomi som studerade på ett universitet i Sapporo då. En professor som undervisade i svenska hade frågat henne om hon kunde tänka sig att ta emot en svensk tonåring, och hon sa ja och lånade en extra cykel av en vän så att vi skulle kunna cykla runt i stan tillsammans.
Hon talade inte så mycket engelska (eller svenska), så när vi satte oss någonstans tog hon genast fram sitt lexikon, och vi slog upp alla ord som hade saknats på vägen.
Till mina tillkortakommanden hörde att jag aldrig hade cyklat utan fotbroms tidigare. Som jag minns Sapporo var det ganska mycket backar där …
Tomomi var en av dem som fyllde min anteckningsbok med viktiga och roliga saker.
Och så fick jag receptet på okonomiyaki som är ett slags pannkaka med mycket grönsaker (i det här fallet rättika, det tog jag reda på efteråt, jag hade aldrig sett en sådan tidigare) i själva smeten. Visst hoppas man att hon fortsatte att rita recept?
Hon kom faktiskt och hälsade på mig i Småland några månader senare — ett par dagar av en sådan där Skandinavien-på-fem-dagar-resa som många från Japan gjorde under de åren. Det var höstmörker i Växjö (där jag gick i skolan och hade ett inackorderingsrum) och i Slätthög (där mina föräldrar bodde), och jag lyckades nog inte alls återgälda all hennes gästfrihet och energi under några junidagar i norra Japan. Men jag minns mycket tydligt hur min mamma tog emot oss i köket sent på kvällen och bjöd på te och ställde fina frågor till min väninna och hur stolt jag var över att ha en mamma som var så bra på att tala med en gäst från en annan världsdel och hur mysigt det var att sitta i köket med tända ljus och mörkret utanför. Sverige har också sin charm!
Så fint!