Ett meddelande som gjorde mig så väldigt glad:
”De stora flickorna har läst Lyssna på henne! hemma hos mina föräldrar — mamma lånade den på bibblan. Nu har de blivit mer intresserade av musikhistoria. Har du något bra tips på en musikhistoriebok för vetgiriga och läshungriga barn i tioårsåldern?”
Ja, för tänk om Lyssna på henne! inte bara kan bli en bok som kompletterar musikhistoria för barn genom att fylla på med några av alla de kvinnor som brukar saknas, utan en bok som kan skapa ett intresse för musikhistoria överhuvudtaget!
Det finns inte så jättemycket på svenska, kanske har jag missat något, men här är några tips. Enklaste sättet att få tag på dem är att beställa dem på biblioteket, men har man lite tur och tålamod kan man hitta dem på Bokbörsen eller Antikvariat.net och köpa dem.
Den här boken läste mina syskon och jag varje sommar i några år under vår uppväxt, för på sommarloven bodde vi bara ett par hundra meter från ett bibliotek. Det är ett rörigt och roligt och fullproppat seriealbum som dessutom är ganska tjockt (drygt 140 sidor). Jag minns särskilt gestaltningen av övergången från homofon till polyfon musik med munkar som står och sjunger och sjunger i frakturstil. Man kan naturligtvis undra hur de genialiska upphovsmännen kunde missa i stort sett hela den kvinnliga delen av musikhistorien, men de är ju män, och kanske kan man skylla en del av missen på den tid när bokprojektet genomfördes. Hursomhelst: udda och roligt och imponerande, och så får man hjälpa barnen att fylla i den del som den andra halvan av befolkningen har stått för.
Det här är den bok som ganska länge fick mig att tro att om jag bara fick tillfälle att sätta igång med mitt bokprojekt skulle nog något av de mer ambitiösa barnboksförlagen förstå konceptet och vilja ge ut den. Så blev det ju inte, men Haydns gräddbakelse är nog så nära en klassiker man kan komma i den pyttelilla genren ”barnböcker om klassisk musik”. Den innehåller ett slags sagor som hör ihop med var sitt känt musikstycke, och eftersom sagorna handlar om tonsättarnas arbete och idéer blir det lite musikhistoria också, fast vilka delar som är fakta och vilka som är påhittade är inte helt självklart. När den kom hamnade den på många bibliotek och användes i skolor, och jag har för mig att åtminstone en av de professionella orkestrarna använde den som konsertmaterial också.
Catherine Wolff Kendall var gift med Nordamerikas absolut mest kände Suzuki-pedagog, John Kendall — jag har ett par bekanta som flyttade till USA för att studera hos honom. Suzuki-metoden innehåller i stort sett enbart musik av män i alla sina olika versioner för olika instrument, och när jag studerade på 1990-talet kunde det fortfarande ses som lite vågat att lägga till något efter eget huvud eftersom progressionen var så tydligt fastslagen. Nu tror jag att de flesta svenska Suzuki-pedagoger kompletterar den med ganska mycket annat.
När Catherine Wolff Kendall började skriva barnböcker om tonsättare var det just Suzuki-barnen hon skrev för, och hon skrev om de tonsättare som fanns i Suzuki-litteraturen. Det gör att urvalet i hennes första bok har slagsida, och eftersom det är väldigt olika hur mycket som är känt av tonsättarnas liv och personligheter blir berättelserna också fyllda av halvt eller helt påhittade händelser och dramatik och känslor. Faktum är att när jag bläddrade i en av de här böckerna igen för ett par år sedan, efter att inte ha läst dem sedan 1990-talet, var min första känsla att det är precis såhär jag INTE vill skriva själv. Men det är ju också ett faktum att böckerna finns och att de har använts en hel del i Suzuki-sammanhang. Jag hoppas att de har väckt barnens och föräldrarnas intresse och fått dem att vilja läsa mycket mer!
Bok två kom också ut på svenska, men en tredje, med porträtt av enbart kvinnliga tonsättare (och de finns alltså inte med i den tidiga Suzuki-repertoaren), har inte blivit översatt från engelska vad jag kan se.
Här är den sista av de böcker jag kom att tänka på när Elisabeth frågade, en mycket särskild: Christina Högmans bok om familjen Schumann. Hon har både skrivit och målat, och det är en bilderbok med ganska mycket text, berättad ur Marie Schumanns perspektiv. Lite mörk, inte festlig alls, kanske med lite oklar målgrupp eftersom barn som tar till sig sådana här stämningar och ämnen ofta är lite äldre och kanske inte tycker att de ska läsa bilderböcker längre. Men det här är nog min varmaste rekommendation — en berättelse som är skapad med så mycket inlevelse och noggrannhet och med en aningen oväntad berättarröst.
Påminn mig gärna om böcker som jag har missat att ta med här!
(Det finns en serie väldigt söta bilderböcker om tonsättare som utmärkte sig redan som barn, Wolfgang Amadeus Mozart och kanske fyra till. Dem tog jag inte med här, för de är så uppenbart riktade till yngre barn och innehåller egentligen inte så mycket musikhistoria alls.)
”Haydns gräddbakelse” har jag använt mig av på förskolan många gånger för att uppmärksamma barnen på att musik kan berätta en historia – samtidigt sätts fantasin i rörelse för egna berättelser och musikupplevelser.