Min mamma bad mig att gå igenom en låda när jag var hos mina föräldrar för någon månad sedan.
Den innehöll en del saker som gick lätt att slänga, en del som jag ska ge vidare (som en av böckerna i En ö i havet-serien), och så min resedagbok från Japan i maj och juni 1993.
Det var en vanlig lite tjockare anteckningsbok, men jag klistrade in allt möjligt i den, så den är åtminstone fem centimeter tjock.
Tre veckor lång var resan, och under mittenveckan var jag ute och tågluffade på egen hand, en tur norrut från Tokyo och en tur söderut. Jag hade aldrig rest utomlands ensam, och jag hade aldrig varit utanför Europa, så allt var ett enormt äventyr.
Som tur var hade jag fått en fantastiskt fin och detaljerad plan för tågluffen — så mycket luff var den verkligen inte — så jag bara följde den och frågade om vägen så ofta jag hittade någon som ville prata engelska med mig. Jag har inget lokalsinne alls. Och det gick så bra!
I Hiroshima bodde jag på ett slags vandrarhem som också var en samlingsplats för fredsaktivister i olika åldrar. Den kväll när jag var där hade de en träff för tonåringar som ville träna sin engelska, och en av dem hade jag kontakt med i några år efteråt.
Gissa om de lärde mig att vika tranor!
På flera ställen bad jag dem som jag träffade att skriva saker på lappar eller direkt i boken. Här kommer det som en lite äldre dam tyckte var en lämplig första lektion i japanska.
Imorgon kommer ett recept!