Dagens tips får bli den här romanen, Gill Hornbys andra Jane Austen-roman (nu finns det tre), som jag skulle ha skrivit om för länge sedan om det inte hade varit så att den innehåller så väldigt mycket.
Gill Hornby började intressera sig för Jane Austen på allvar när hon insåg att hon bor på den tomt i Kintbury där det hus låg där Janes syster Cassandras fästman bodde ända tills han gav sig av på sin olycksaliga resa och dog. Hon bor alltså i en miljö som Cassandra och Jane kan ha besökt många gånger och i stort sett i en av deras närmiljöer.
Den första romanen hade storasyster Cassandra som huvudperson, och på två tidsplan: dels när Jane levde och systrarna delade nästan allt med varandra, dels när Jane har dött och Cassandra är beredd att göra nästan vadsomhelst för att hitta de brev Jane skickade till sina närmast förtrogna. De breven måste nämligen sorteras, och de brev som kan skapa en felaktig bild av Jane måste brännas.
I den här romanen är en av Janes bror Edwards familjs guvernanter, Anne Sharpe, huvudpersonen. Verklighetsbakgrunden är att hon var hos hans familj — han hade många barn — under en ganska kort period men hann bli mycket god vän med Jane och höll kontakten med henne till hennes död. Ett av de få och dyrbara förhandsexemplaren av Emma gav Jane till just denna väninna.
Den som väntar sig strilande försommarljus, vita klänningar, te i trädgården och lite dramatik i samband med en bal kan nog bli lätt chockad av att släppas in i Anne Sharpes tillvaro. Hon vet att hennes chanser att få stanna i den stora familjen på Godmersham Park och kunna bygga något slags trygghet är ömtåliga, och hon lever i ett ständigt darrande spänningsfält mellan den mycket unga kvinna som hon ska undervisa och den unga kvinnans föräldrar. Dessutom har hon en brutal huvudvärk.
När jag hörde ett samtal om Anne Brontës Agnes Grey en gång blev jag så tagen av att höra en litteraturforskare säga att den romanen hade varit så viktig för henne själv och flera i hennes bekantskapskrets som har levt i utsatta situationer och känt sig utanför och ifrågasatta. Jag har tänkt likadant om Charlotte Brontës Jane Eyre och Jane Austens Mansfield Park — att det kan finnas så mycket igenkänning i de scener där huvudpersonen ska avtvingas en bekännelse eller ett beslut som går helt emot vad hon själv upplever som verkligt eller rätt. Något liknande är det med skildringen av Anne Sharpes guvernanttillvaro, och det faktum att Jane och hennes bror Henry engagerar sig för henne är inte alls automatiskt positivt.
En riktig varning: alla som har känt sig missförstådda i något vårdsammanhang och rädda inför någon obehaglig undersökning eller behandling eller operation ska nog veta i förväg att det blir riktigt otäckt på några ställen här.
Har Gill Hornby skapat något fantastiskt av några skärvor en andra gång? Ja, det tycker jag allt, men jag hoppas att jag känner mig mindre darrig och berättelsen mindre ödesmättad om jag lyckas ta mod till mig och läsa den en gång till.
Här kan man läsa en av många intervjuer med Gill Hornby om hennes stora Jane Austen-projekt.
(En intressant tolkning är att Gill Hornby har gett Jane och Henry de egenskaper som syskonen Crawford har i Mansfield Park. Något att fundera på medan man läser eller efteråt!)