Alla som har läst lite mer om de historiska händelser som hör ihop med Jane Austens romaner vet att två av hennes egna bröder, en romanhjältinnas bror (William Price) och en romanhjälte (kapten Wentworth) kastar sig ut på haven och hoppas att det ska ge dem en framtid och en möjlighet att bilda familj på ett någorlunda stabilt sätt. Anne Elliot och hennes systers unga svägerskor orienterar sig bland skeppsnamnen i ett slags katalog, och ”The Navy who have done so much for us” är ett känt citat.
En del av sanningen om alla unga mäns stora ekonomiska framgångar på haven är att de fick bonuspengar utbetalda när de lyckades i sammandrabbningarna med andra nationers skepp (”How fast I made money in her” säger kapten Wentworth om ett av sina skepp) — och att de också hade något slags rätt att plundra dem när de kunde. Jag ska verkligen inte säga att jag kan redogöra för hur det gick till.
Nu har en påminnelse om allt detta lämnats oss i form av bilder från brittiska The National Archives, som visar upp en intrikat stickad damtröja i nyskick.
Den skickades 1807 med ett skepp som skulle från Färöarna till Danmark, men det skeppet föll istället i britternas händer i vad som kallas det andra slaget om Köpenhamn, och så hamnade tröjan och det medföljande brevet till en man i Köpenhamn (och hans fästmö som skulle få tröjan) på en helt annan plats istället. Det var tack vare att den låg i brevhögen och inte bland alla varor som skulle fraktas som den bevarades och upptäcktes först nu. Tusentals par strumpor, en viktig exportvara för Föröarna vid den här tiden, gick ett helt annat öde till mötes.
I brevet ska tröjan ha presenterats som något i stil med en bäddkofta, men den ser (säger några som vet) mer ut som en överdel till det som nu är känt som en typisk färingsk folkdräkt.
Och naturligtvis skulle man vilja veta: vad är det för teknik som resulterar i ett sådant mönster?