Det är så fantastiskt att bli överraskad med en ny tanke eller hur?
Nog för att jag vet att många ”alldeles vanliga” människor som har levt här i Sverige före oss har fått kämpa mycket.
Men det är lätt hänt att de blir något slags grå massa som man kan tycka synd om på ett lite vagt sätt och förpassa till någon plats i minnet där de inte gör sig påminda så ofta.
Och det är också lätt att glömma att deras hjärnor var minst lika kreativa som våra fast kanske mer inriktade på att bara överleva vardagen.
Så fick jag se bilden av Erika Aittamaa häromdagen — en av alla stickande kvinnor i norr.
Hon fick beställning på ett par riktigt varma vantar för vinterväder och stickade dem i grovt garn men lyckades inte göra kunden nöjd — han tyckte att de var för stela.
Erika Aittamaa funderade och provade att både tvätta vantarna och rugga upp dem med en borste i flera omgångar.
Så kom Lovikka-vanten till.
En uppfinning som snart gjorde succé.
Och sedan fortsätter berättelsen:
Efter ett tag får hon hjälp att skriva en ansökan om att registrera patent.
Det går bra, men de 30 kronor som behövs för att verkligen registrera det har inte.
Då startas en lokal insamling, och den lyckas, men hon vill inte ta emot ekonomisk hjälp, och det blir inget av med patentet.
Vantens popularitet bara ökar, den ger arbete åt många, den blir staty, det säljs massor av garn, den stickas över hela Sverige och går på export.
En enda kvinnas kreativitet och arbete, och så hennes integritet — eller vad det nu var.
Vi kanske kan minnas henne både som den unika person hon var och som en påminnelse om att var och en som någonsin har funnits har haft den potentialen att lösa problem och skapa något vackert och vara stolt, och att det fortfarande är så? Var och en av oss, alla, inklusive alla de människor som fastnar vid gränser och i tillfälliga och permanenta flyktingläger runtom i världen.
Tack Patent- och registreringsverket för den påminnelsen häromdagen, på Erika Aittamaas födelsedag, och tack Tekniska Museet för den här lite mer utförliga artikeln!