”Våra arbeten äro hittills ullstrumpor och linnesöm”

Vi som prenumererar på Dagens Nyheter får ganska ofta erbjudanden om rabatt på olika varor som inte alls har med tidningsläsandet att göra, ofta exklusiva saker som jag inte alls behöver och ganska ofta också prenumerationer på tidningar och magasin som ges ut av tidningens systerbolag. Jag brukar titta och radera.

För någon månad sedan kom det ett erbjudande som jag tyckte var lite festligt, och idag dök det upp igen.

Ett lyxigt påslakanset alltså! Klassiskt lättsåld vara, för de flesta kan oftast tänka sig att skaffa ett till, eller två likadana.

Och Herrestad — det var ju det lilla småländska gods som Emilie Petersen och hennes man köpte med hjälp av Emilies lillasyster som var gift med en småländsk man. När Napoleonkrigen hotade deras tillvaro i Hamburg flydde de till Sverige. Sedan visade det sig att de hade kunnat göra som de flesta av sina vänner och stanna i närheten, men då hade de redan gjort sig av med nästan allt de ägde i Hamburg och bestämt sig för att stanna.

Det var på Herrestad som den allra första svenska syföreningen startades på initiativ av en av de predikanter som kom på besök. I Tyskland och England fanns det redan många föreningar där kvinnor i de övre samhällsklasserna samlades för att handarbeta till förmån för goda ändamål.

Emilie och hennes vänner bestämde sig för att de skulle samla in pengar till det som hette Lappmissionen, alltså en del av den verksamhet som Svenska kyrkan på olika sätt har bett om ursäkt för de senaste åren. Man får kanske tänka på att ingen av syföreningsmedlemmarna hade upplevt den i verkligheten — allt de visste var sådant som missionärerna (oftast präster vad jag har förstått) berättade i olika nyhetsbrev och sådant som gäster som kom till Herrestad kunde förmedla.

De gjorde också redan från början något så enormt smart, något som har präglat många syföreningars verksamhet sedan dess, och man kan sammanfatta det med den här meningen ur ett av Emilies brev:

”Våra arbeten äro hittills ullstrumpor och linnesöm.”

Ullstrumpor — det var (tillsammans med bland annat mössor) det som missionärerna rapporterade behövdes.

Linnesöm — det var det som de kunde sälja till de människor de själva umgicks med, kvinnor i de högre samhällsklasserna. I en känd handarbetsbok från 1940-talet står det om hur man som handarbetsgrupp kan köpa in metervara för att sy de lakan som behövs i hushållen på orten och om hur detta kan bli en bra inkomst för gruppen, så det måtta ha lönat sig då, och kanske lönade det sig ännu bättre på 1840-talet.

Det tror jag ju inte att Dagens Nyheters kundklubbsansvariga vet om — men Herrestad och lakan har alltså en fin och till och med lite stolt (bortsett från ändamålet som inte blev så bra) historia. Som hjälpstickare (vi kan väl använda det ordet?) gör man så mycket man kan av det som behövs och det som kan generera pengar till resten av det som behövs. Precis så är det ju fortfarande, fast ullstrumporna kanske är buffar och värmekragar och linnesömmen kanske är vetevärmare och hembakat bröd och chutney. Och vi fortsätter väl?