Vad ska jag säga om den här boken?
Anledningen till att jag letade upp den var att jag hörde en som läser mycket brittisk 1800-talslitteratur säga att om man har läst Elizabeth Gaskells North and South (den som nyligen kom ut i svensk översättning alltså!) så borde man läsa George Gissings The Odd Women också.
Utgångspunkten är spännande: berättelsens huvudpersoner är alla ensamstående kvinnor, och den utspelar sig under en period i Englands historia när det talades om ett stort kvinnoöverskott i befolkningen. I en del samhällsklasser var ensamstående kvinnor utsatta på det viset att de blev tvungna att försöka klara sig genom yrkesarbete men inte kunde ordna sina liv på något självständigt sätt — de kunde i stort sett bara bli inneboende hos arbetsgivare eller släktingar. I de familjer som levde på att äga mark kunde ensamstående kvinnor bli hemmadöttrar eller kanske ärva något och skapa ett eget hem. Men i medelklassfamiljerna där unga kvinnor inte lärde sig att arbeta eller ta ansvar och initiativ utan bara förbereddes för att bli gifta — vad skulle det bli av dem?
George Gissing berättar om en läkarfamilj, och kanske är den ganska typisk: det råkade bli bara döttrar, mamman dog, pappan dog innan han hade hunnit ordna något för framtiden. En rad systrar med mycket små ekonomiska förutsättningar måste försöka ta hand om sig själva och varandra fastän de är mycket olika.
Men tidigare har de haft en väninna, Rhoda, som alltid har vetat att hon inte hör till de flickor som är eftertraktade bland unga män. Hon har gett sig in på en helt egen väg och engagerat sig i en sekreterarskola för unga kvinnor, och när systrarna träffar henne igen är hon etablerad som förebild för många. Sekreteraryrket har fram till nyligen varit männens område, men nu har det öppnats för kvinnor, och Rhoda hjälper till att leta upp sådana som behöver en ny chans i livet och ett respektabelt yrke. Utöver lektionerna ordnar hon föreläsningar och ser till att de får ett socialt sammanhang.
George Gissing kallas ibland stadsmiljöernas Thomas Hardy, och det kanske passar. Han hann bo i både England och USA, skriva med viss framgång och röra till det väldigt för sig, uppleva historiska skeenden och bli avsidestagen. Jag uppfattar honom som enormt engagerad och mycket pessimistisk, och jag undrar mycket över hans kvinnoporträtt. Det är inte bara det att det som får mest utrymme i The Odd Women är två huvudpersoners mycket olyckliga kärleksberättelser — hur det egentligen fungerar att vara en ”odd woman” ägnar han sig inte så mycket åt — utan han verkar överhuvudtaget ha mycket ambivalenta känslor för alla dem han berättar om. Ibland gör det läsningen spännande, och om jag hade berättat om boken medan jag var mitt inne i den hade jag nog kunnat säga något om att personporträtten har otroligt många spännande sidor och att det är uppfriskande att han ger så mycket utrymme åt människor som misslyckas med så många av vardagens små utmaningar och låter dem föra så utförliga resonemang. Men när jag kom till slutet var jag ganska matt och modfälld. Vad blev det av alltihop?
Det skulle vara intressant att hamna i ett sammanhang där många hade läst och tog sig tid att diskutera detaljer, för berättelsen är verkligen full av detaljer. Den ensamme mannen som hittar ett slags drömprinsessa och nästan genast börjar behandla henne som sin fånge, till exempel — är han en realistisk gestalt? Och Rhodas försök att lyfta kvinnor ut ur deras samhällsklass och bilda en ny, vad kan det få för resultat? Och de båda medelålders systrarna och deras sista desperata satsning, skulle den kunna leda till något bra?
Den som har ett överskott av mod och optimism kan nog läsa The Odd Women och komma till slutet och bara ha upplevt en stort upplagd och mycket genomarbetad roman. Den som letar efter igenkänning i dystra situationer (och sådana fanns verkligen då och finns ju nu också) kan också hitta en hel del, men den här gången blev jag inte tröstad på det vis som jag har blivit när jag har läst till exempel Anne Brontës Agnes Grey eller en del av Charles Dickens och Anthony Trollopes romaner (och faktiskt till och med Krig och fred, helt oväntat!). Så det får bli en varning: The Odd Women har inslag som man måste beundra men gjorde mig mest ledsen.
Och så har jag läst både att det är ett försök till en feministisk roman och att den räknas som antifeministisk, och när jag väl hade läst det tyckte jag nog att båda delarna kunde stämma. Ja, ni förstår att det är förvirrande.