Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tipsar för sent

Av Posted on Inga taggar 0

Det har hänt så väldigt mycket de senaste månaderna, och jag borde ha skrivit det här filmtipset i januari. Nu blir det nog mest retligt, för filmen som jag vill rekommendera alla att se finns inte kvar på SVT Play längre …

… och det är nog ett mönster i min kontakt med systrarna Brontë. För flera år sedan påbörjade jag en beställning på webbplatsen för den bokklubb där jag är med, och det som jag verkligen ville beställa var en DVD-box med några filmatiseringar av Brontë-systrarnas romaner och en om dem själva. Så tänkte jag att jag skulle vänta tills det dök upp något mer som jag verkligen ville beställa därifrån (annars brukar jag beställa allt jag kan från lokala bokhandlare). Den oavslutade beställningen dyker fortfarande upp varje gång när jag loggar in, och boxen är borta ur sortimentet sedan länge.

Om någon har den så lånar jag den mycket gärna!

Den film som jag såg i januari hade min gamla kollega Jenny tipsat mig om.

Under nästan hela pandemiperioden har jag läst ännu mer brittiska klassiker än vanligt, och en del om några av författarna också. Tre av dem som jag har läst mest skriver om de epidemier som höll på att bryta ut eller bröt ut i Storbritannien under 1800-talet: i Jane Austens Förnuft och känsla evakueras ett hus (ett gods? ett slott?) när Marianne blir liggande sjuk, i Elizabeth Gaskells Ruth dör huvudpersonen när hon har tjänstgjort som sjuksköterska under en epidemi, i Charlotte Brontës Jane Eyre överlever huvudpersonen en epidemi på sin internatskola men förlorar nästan samtidigt sin bästa vän i en sjukdom som har blivit mycket värre av kombinationen svältdiet och kyla.

Vad man kan lära sig av det? Kanske inte så jättemycket, men åtminstone att människor tidigare i mänsklighetens historia har levt med ständig beredskap för livsfara på ett annat sätt än de flesta av oss här i västra Europa de senaste femtio åren. Gill Hornby har skrivit en fin och intressant artikel om det här.

Branwells porträtt av de tre systrar som blev vuxna. Bild: Wikimedia Commons

Sally Wainwrights filmmanus — Att vandra osynlig (To Walk Invisible) är en TV-långfilm gjord för BBC — börjar och slutar i Charlottes, Emilys, Branwells och Annes gemensamma barndomsfantasivärld. Det var de fyra syskonen som hann bli unga vuxna tillsammans. Två systrar dog som barn på en internatskola i en epidemi som kan ha blivit förebild för den i Jane Eyre.

I den gemensamma fantasivärlden, egentligen två, var alla fyra aktiva genom att berätta och skriva. Jag har hört den beskriven som ett slags mycket tidig fantasy och också som en avancerad kreativt-skrivande-workshop med kollektivt ledarskap.

(Jag har inte lyckats hitta någon vanlig trailer för filmen, bara sådana här där skådespelarna och Sally Wainwright berättar inemellan. Tyvärr tycker jag inte alls att de gör filmen rättvisa. Nu lägger jag in dem här ändå så att den som vill får se lite miljöer.)

Men det mesta av filmen utspelar sig under en ganska kort period när alla fyra har hunnit bli vuxna. Anne och Branwell har just kommit hem från en rik familj där de har arbetat som informator och guvernant — det gick inte att stanna när Branwells förhållande med barnens mamma avslöjades. Charlotte har kommit hem efter att ha arbetat på en flickskola i Frankrike. Emily, som ofta går klädd i förkläde och hanterar bröddegar på ett mycket kraftfullt sätt, och pappa, gammal präst som håller på att bli blind men vars arbete är förutsättningen för att syskonen ska ha någonstans att bo, finns redan hemma.

Branwell och hans systrar vet om att de är mycket begåvade, men deras förutsättningar är helt olika. Föräldrarna har alltid förväntat sig att Branwell ska bli något stort, kanske konstnär (det är han som har målat sina systrar här ovanför), och gett honom alla möjligheter de har kunnat skrapa ihop till. Han har ljugit om det mesta, hamnat i dramatiska konflikter och blivit missbrukare.

Systrarnas pseudonymnamnteckningar. Bild: Wikimeda Commons

Att försöka ge ut något, bli författare, är storasyster Charlottes plan för hur systrarna ska kunna rädda sin familj. Det är i princip inte möjligt för en kvinna, men de hittar på pseudonymer som har deras egna initialer och som kan uppfattas som mansnamn, och när Charlotte väl har övertalat Emily att bidra med sina dikter betalar de för att ge ut en gemensam diktsamling för att sedan kunna fortsätta med varsin roman.

Jag väntade mig lite omedvetet en pliktskyldig biografifilm — och blev helt tagen av scen på scen på scen, av var och en av familjemedlemmarna och deras relationer och av hur tydligt men inte alls övertydligt det blir att syskonskapet är något som tynger systrarna och samtidigt deras allra största inspiration och tillgång. Att vandra osynlig är deras begrepp för en av drömmarna: att trots att de är kvinnor och lever i stor ekonomisk otrygghet kunna röra sig i en större värld.

En favoritscen?

Det finns så väldigt många, men kanske den där Emily, egentligen uppbragt som så ofta, sätter sig på en grind bredvid Branwell och tittar på natthimlen tillsammans med honom.

Om den här filmen dyker upp på SVT Play igen, eller någon annanstans, då kommer jag absolut att se den igen, och jag hoppas att fler gör det. Det går också att betala för att se den på Youtube.

Det här är mitt lilla bidrag till Internationella kvinnodagen idag, och så vill jag också skicka med den här spellistan som jag har satt ihop (på min fritid men på min arbetsgivares Spotify-konto):