Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Till fots längs den underjordiska järnvägen

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det både en kortkort biografi och ett filmtips, för jag vill berätta lite om Harriet Tubman!

Harriet Tubman i slutet av 1860-talet. Bild från Swann Auction Galleries via Wikimedia Commons

Jag tror att jag hade sett hennes ansikte och hört hennes namn några gånger, men jag visste inte så mycket om henne innan jag såg spelfilmen som hade premiär 2019 och som sedan (tror jag) aldrig kom upp på bio i Sverige på riktigt eftersom pandemin satte igång.

Det sorgliga och kanske typiska är att jag blev intresserad tack vare filmen — min svåger bestämde att vi skulle se den tillsammans — och att jag sedan, när jag läste mer om henne, insåg att filmmanuset innehöll många felaktigheter. Går det inte att göra en film om en verklig människa utan att möblera om och hitta på en massa nytt?

Harriet Tubman föddes i Maryland någon gång i början av 1820-talet. Då hette hon Araminta Ross och kallades oftast Minty. Eftersom hon tillhörde en slavfamilj blev hon redan som femåring uthyrd som tjänsteflicka till andra hushåll i närheten. 60 dollar om året kunde hennes ägare ta för hennes arbete.

När hon var tolv eller tretton år såg hon en ung slav på flykt i en butik där hon skulle handla. En man som var inne i butiken och fick syn på den flyende mannen tog en vikt från butiksvågen och kastade den mot honom, men Minty hamnade emellan och fick den i huvudet. Resten av sitt liv led hon ofta av svår huvudvärk, på något ställe har jag sett att hon kunde somna när som helst (de kallar det narkolepsi), någonstans har jag sett att skadan resulterade i epilepsi, och i filmen är den också orsaken till att hon hallucinerar eller ser syner som hon tror är Guds sätt att tala med henne och som påverkar hennes beslut.

Vid den här tiden hände det att slavar frigavs, bodde kvar nära sina tidigare hem och arbetade mer som anställda eller hantverkare med olika saker som behövdes. Minty, som alltså var slav, gifte sig med en man som var frigiven. Slavar fick inte gifta sig rent juridiskt, men själva räknade de sina äktenskap som giltiga.

Att hennes man inte var slav gjorde att riskerna för dem var olika, så när hon fick reda på att hon skulle säljas till en slavägare längre söderut och bestämde sig för att istället fly norrut gjorde hon det ensam. Det nätverk som kallas The Underground Railroad fungerade, och hon tog sig fram till friheten i Philadelphia och kunde ha stannat kvar. Hon kunde ha hittat en anställning som till exempel hembiträde i en familj och ett socialt sammanhang bland de många andra som hade lyckats fly och börjat nya liv som fria.

Istället tog hon sig tillbaka, mest till fots och ibland gömd i vagnar, för att hämta med sig andra. Med den underjordiska (alltså hemliga) järnvägens (alltså flyktvägens) begrepp blev hon konduktör. I filmen är det för sin mans skull hon återvänder, men när hon hittar honom inser hon att han har hört att hon dog under flykten och att han har gift om sig. Då erbjuder hon några andra att följa med istället. Gång på gång kommer hon tillbaka, tretton gånger, trots att hon är efterlyst och skulle kunna råka mer och mer illa ut — under en period finns det ett pris på 40 000 dollar från slavägarna i området till den som fångar henne. Hon börjar kallas ”sitt folks Moses” och ”the black she-Moses”, och inte en enda gång misslyckas hon med att föra alla i en grupp till friheten.

Harriet Tubman, Harriet efter mamman och Tubman efter mannen hon gifte sig med, var det namn hon tog sig som vuxen och det hon använde under resten av sitt liv.

Precis när jag hade sett filmen mötte jag Harriet igen. På Library of Congress!

Det fanns nämligen en stor utställning om kampen för kvinnlig rösträtt där, och i slutet av 1800-talet blev Harriet mycket engagerad i den — tillsammans med många societetskvinnor med europeiskt ursprung, kvinnor som sannolikt inte var så vana vid att samarbeta på lika villkor med en före detta slav. Men det var en period när mycket förändrades, och Harriet blev en viktig representant för en stor grupp amerikanska kvinnor och deras demokratiska rättigheter.

Harriet Tubman som gammal, antagligen vid sitt hem i Auburn i New York. Lägg märke till den rätstickade sjalen! Bild från Wikimedia Commons

Harriet Tubmans kännedom om terrängen i de områden där hon hade vandrat med slavar mot friheten, och hennes enorma kontaktnät, hade gjort att att hon blev en viktig person under det amerikanska inbördeskriget också. Hon tjänstgjorde som spanare, sjuksköterska, spion och guide, och hon planerade och genomförde en attack i South Carolina där 750 slavar befriades.

Allt det här är ju så imponerande att man inte kan förstå vidden av det. Men en sak som gör hennes arbete och hennes vision så påtagliga är det som hon gjorde när hon blev gammal (ett mirakel i sig eftersom vikten som skadade hennes huvud innan hon blev tonåring lika gärna kunde ha dödat henne). Hon fick hjälp att köpa mark — ett tidigare otänkbart steg för en mörkhyad kvinna — och byggde ett hus åt sig. Så startade hon ett ålderdomshem för före detta slavar och såg också till att göra ett slags tidig primärvård tillgänglig för människor i Auburn, där hon bodde. Inte bara för tidigare slavar, utan för alla som behövde den, oavsett vilken hudfärg de hade.

Filmen?

Ja, se den! Den finns till exempel som betalfilm på Youtube. Här är trailern:

Men läs också, till exempel här på Women’s History Museums webbplats, och lyssna på P3:s dokumentär (jag är inte så förtjust tonen i den, bara — men det problemet har jag haft med fler av P3:s historiska dokumentärer) och se också till exempel det här ganska långa reportaget från Harriet Tubman-museet:

Eller det här lite kortare biografiklippet, också från en nyhetssändning:

Eller varför inte den här:

I den rekommenderas på slutet Colson Whiteheads roman The Underground Railroad. Den köpte jag för ett tag sedan, och nu är det verkligen dags att läsa den!