Förra nyåret var jag med min systers familj i USA, och min svåger och jag gick på bio flera gånger. Å, den här måste jag berätta för alla om, tänkte jag om och om igen. Jag var väl inte precis ensam om att inte alls föreställa mig att bio skulle bli något nästan otänkbart under det nya året!
Nu måste jag berätta om den här filmen, för även om det antagligen är så att den hör till de filmer som gör sig bäst på bio tror jag absolut att man kan njuta av den hemma. Kanske till och med på en datorskärm. Kanske till och med på en surfplatta. Kanske till och med på en telefon?
Faktum var att det höll på att bli så att vi gick hem — min svåger sa att den hade fått fina recensioner men att den nog kunde vara svår att förstå för en som inte har växt upp i USA och sett TV-programmen som den handlar om.
Och jag hade verkligen ingen aning om vem Fred Rogers var. Först en bra bit in i filmen insåg jag att det här var mannen bakom ett citat som jag har sett här och där: ”Always look for the helpers.”
Fred Rogers kan nog kännas som en helt osannolik figur om han inte alltid har funnits i ens liv: en farbror som har byggt sig en stillsam låtsasvärld i en TV-studio och som sjunger, umgås med gäster (skådespelare, bland annat en som spelar en brevbärare), spelar piano, kör med modelljärnväg, umgås med andra gäster (barn och deras föräldrar) och spelar dockteater. Det händer att han gör utflykter också. Allt är mycket vänligt och oftast vardagligt, och han pratar och pratar som om han hade ögonkontakt med den som tittar och som om det är ett samtal och inte alls någon monolog.
TV-programmet sändes i över 30 år!
Min svåger berättade att det finns många små skämt och referenser till Mister Rogers i de generationer som såg programmen som barn men att de också har betytt mycket för många.
Mister Rogers var nämligen noga med att det skulle gå att prata om allt som barn tänkte på. Han resonerade om föräldrars skilsmässor, om ilska och sorg och sjukdomar. Och liksom för att markera att alla kan vara vänner (och att rasism är helt åt skogen) tappade han upp ett fotbad för två och satte sig med sin mörkhyade skådespelarvän och vickade på tårna.
Vad kan det bli för en spelfilm av en sådan person?
För ett par år sedan kom den här dokumentären som också gick på bio i USA:
Egentligen hade det nog varit bra att se den före spelfilmen, men att uppleva ”alltihop” för första gången genom Tom Hanks var också fint. Såhär är han som Mr Rogers:
Den berättelse som filmmanuset bygger på, med en journalist som har fått i uppdrag att intervjua Mister Rogers, är sann — artikeln kan man läsa här, och jag vill verkligen rekommendera den! Men journalistens egen bakgrund i filmen är byggt av både den verkliga journalistens och en annan persons. Fred Rogers lärde känna en man som hade ett komplicerat förhållande till sin familj, och det som hände var kanske inte exakt det som händer med journalisten i filmen men ganska nära.
Under det senaste året har jag försökt vara försiktig med att se obehagliga filmer och läsa obehagliga böcker, för jag tycker nyheterna som jag läser och ser och hör varje dag räcker och blir över. Man kan säkert resonera olika om det … Häromdagen läste jag ut en alldeles fantastisk men mycket obehaglig roman och drömde mardrömmar om den. ”Look for the helpers”, säger Mister Rogers, och i den berättelsen fanns det inga. Men i berättelsen om Mister Rogers finns det så otroligt mycket hopp och vänlighet. Om du är en som känner att det är vad du behöver, se den direkt!