Den här veckan har jag sett reklam för den nya säsongen av The Handmaid’s Tale på Facebook gång på gång.
Om man inte har HBO-abonnemang behöver man ju inte fundera så mycket på om man ska se den eller inte …
… men jag tror faktiskt inte att jag skulle ha vågat.
Däremot vill jag verkligen rekommendera Margaret Atwoods roman som den första säsongen byggde på.
När ett kulturfenomen får såhär mycket utrymme — bilden tog jag i en bokhandel i London i oktober 2019 — händer det alltid två saker i mina tankar: dels tappar jag helt intresset och har ingen lust alls att göra samma sak som ”alla andra”, dels tycker jag att jag borde läsa för att förstå vad som påverkar så många.
Den gången hade jag tur, för den här gamla utgåvan av romanen dök upp framför mig på ett antikvariat. Tillsammans med en av Kazuo Ishiguros första romaner, dessutom, och jag tror att de kostade två pund var — så då var det verkligen värt att gå till kassan.
Och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa romanen!
Igår fick jag uppleva 2021-lyxen att äta lunch med en uppdragsgivare och hans fru på en stor, nästan tom restaurang, och vi råkade prata en stund om hur romaner som bygger på en persons tankar kan bli bra filmer men sällan blir det — och att om filmen blir bra är den ett helt annat konstverk. Exemplet var Kazuo Ishiguros Never let me go, som jag läser just nu — jag är helt tagen av den, den är så oerhört skickligt skriven på så många olika sätt, och Emy som inte hade läst boken men försökt se filmatiseringen av den sa att den var helt misslyckad.
Antagligen är det så attThe Handmaid’s Tale/Tjänarinnans berättelse är ett helt annat konstverk, för det mesta av det som gör att man inte kan låta bli att engagera sig för Offred när man läser romanen skulle bli ganska bisarrt och platt om det sas i dialoger i filmen eller av en berättarröst. Det är ju just att det är hennes egna, hemliga tankar och att hon aldrig skulle kunna uttala dem högt som gör kontrasterna i Gilead så tydliga och (förlåt om det låter torrt) intressanta.
Igår pratade vi också lite om hur skicklig Kazuo Ishiguro är när han låter huvudpersonen tveka och småljuga (ibland storljuga) för sig själv i bearbetningen av minnen och beslut. Jag undrar om det inte är en liknande spänning Margaret Atwood bygger upp när vi lite i taget får veta vem Offred var innan hon hamnade i Fred-familjen i sin röda cape och sin bisarra bahytt.
Nu skulle jag vilja läsa igen, men det här är gamla bilder, och antikvariatsboken flyttade vidare till Agneta när jag hade läst den. Det får bli en biblioteksbeställning istället!