En pingsthelg för ett par år sedan var jag i London tillsammans med Agneta för att göra en rad reportage för tidskriften som jag arbetar med. Vi kastade oss härs och tvärs över stan, till stadsdelar som jag aldrig tidigare hade sett (eller, måste jag väl erkänna, hört talas om), för att verkligen ta vara på resan fastän vi hade så lite tid.
På pingstdagens morgon åkte vi till Southwark Cathedral med min systerdotter som skulle sjunga i kören i högmässan. De skulle öva först, så när vi hade lämnat henne vid körbarnens ingång hade vi en stund på oss innan det var dags för oss att gå in i kyrkan, och vi gick omkring i kvarteren och var lite överentusiastiska över allt som vi hade fått vara med om och hunnit med.
Hemma väntade en massa plikter och saker som gjorde att dagen och solskenet och den lediga stunden kändes ännu mer som en stor present.
Och så fick vi syn på den här husgaveln.
I efterhand har jag fått reda på att den såklart är mycket berömd och att den är en annons för öl, men precis då var den en hälsning till oss.
Igår kom jag på att jag behövde den igen och att andra kanske behöver den också.
Varsågod, om du är en sådan person idag! Fatta mod! Det är inte alltid så lätt, och ibland måste man göra det med en stor viljeansträngning. Andra gånger händer det nästan av sig självt, kanske genom en annan människa, eller genom att man får syn på en husvägg med bokstäver målade på. Då är det bara att ta emot.