En vacker och sorglig plats

Här var jag och Franciska förra veckan!

Det är en liten by i Emmaboda kommun, och det säger kanske inte så mycket, men i Emmaboda kommun ligger Algutsboda socken, och det namnet känner ju alla som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit igen. Det var därifrån en blandad grupp tog sig ner till Blekinge och sedan ut på havet mot Amerika.

Den här lilla byn heter Duvemåla, och att Vilhelm Moberg placerade huvudpersonen Kristinas ursprung här tros bero på att hans mormor föddes och växte upp i byn. Faktiskt mittemot huset på bilden, och grusvägen är inte bred.

Johannas hus finns inte kvar — det man ser är den här skylten och, om man tittar noga, lite av husgrunden. Resten revs på 1930-talet. Ändå kom Vilhelm Moberg till Duvemåla många gånger.

Ungefär det här kan han ha sett. Det sägs också att Kristinas personlighet (inte det som hände i hennes liv) bygger på Johannas.

Själv växte Vilhelm Moberg upp i Mohultamåla som ligger en bit bort.

Rundqvistagården som ligger mittemot har egentligen lite att göra med Utvandrarna. Husets sista fyra invånare flyttade aldrig ens hemifrån! Men på grund av Kristina från Duvemåla-gestalten har deras hus blivit ett museum över dem och Vilhelm Moberg och hans stora berättelse.

Nu i sommar visas en ganska stor fotoutställning med bilder från inspelningen av den nya Utvandrarna-filmen — som har genomförts i bland annat Rumänien och fått folkmassor framställda på digital väg i en studio i Göteborg — men jag ansträngde mig för att inte få med dem på bild när vi gick omkring i huset. Originalmiljön är så vacker och så hjärtskärande.

De fyra syskonen Rundqvist Hertha, Naemi, Martin och Mauritz — växte upp tillsammans i en familj som höll sig lite på sin kant och möjligen såg sig som lite finare än andra i byn och socknen. Men man kan undra om föräldrarna hade kunnat förutse hur barnen skulle fortsätta tillsammans när det bara var deras generation kvar.

Ingen av dem flyttade hemifrån, ingen av dem bildade familj. De höll sig för sig själva och ville inte ha kontakt med någon.

När andra i Emmaboda kommun drog in vatten och avlopp i sina hus, och el och telefon, sa syskonen Rundqvist nej till allt. Inget skulle ändras.

En radio skaffade de, det var det enda. En gång om året åkte en av bröderna iväg till radiobutiken för att få hjälp med att byta till nya batterier i den.

När det sista syskonet dog 1989 fanns det inga arvingar.

Men när huset skulle tömmas upptäcktes något helt osannolikt: överallt hade syskonen stoppat undan kontanter. En del var gamla ogiltiga hundralappar, men en hel del var tusenlappar som fortfarande hade sitt värde. Ungefär en miljon kronor sammanlagt! Alla pengarna hade naturligtvis varit värda mer när de stoppades undan, men det var fortfarande en stor summa. Tillsammans med gården blev det fem miljoner till Allmänna arvsfonden.

Lite senare fattade Emmaboda kommun beslutet att ta över Rundqvistagården och göra den till museum. Den är möblerad ungefär som på syskonens tid men har också en del museiskyltar om syskonen och om Vilhelm Moberg. På ett bord finns en hög med laminerade pressklipp där man kan läsa om när pengarna hittades, om Vilhelm Mobergs död och om när en man från Emmaboda reser till Stockholm för att ge Benny Andersson och Björn Ulvaeus ett astrakanäpple av glas (Emmaboda är ju glasbruksbygd).

Utvandrarna var en stor del av min småländska skoltid, och jag undrar varför vi aldrig kom till Duvemåla på studiebesök. Kanske hade museiverksamheten inte riktigt kommit igång då, och musikalen som verkligen gjorde Duvemåla till ett begrepp kom först senare.

Nu hoppas jag att många får uppleva den här vackra och förfärligt sorgliga miljön, se bilderna från filminspelningen och bli inspirerade till att läsa både Vilhelm Mobergs romaner och annat om den stora emigrationstiden. Från den socken där jag växte upp, i Alvesta kommun, försvann två tredjedelar av befolkningen. Alla flyttade inte utomlands, men många gjorde det — till USA och till sex andra länder. Det finns mycket historia kvar att berätta.