Min farmor, som kom från Ångermanland, övertalade min farfar att han skulle behålla sitt barndomshem (han var enda barnet) när hans föräldrar inte fanns kvar där.
Det är ett hus som byggdes strax efter förra sekelskiftet mitt emellan glasbruket och Ekeberga kyrka i Kosta, i ett egnahemsområde som växte fram då. En glasblåsarmästare gjorde det fint för sin familj men fick snabbt ett bättre erbjudande från ett annat bruk och flyttade. Då kunde min farfars pappa köpa det för att öppna skomakeri i de två rummen på övervåningen (verkstad och butik) och bo med sin lilla familj på nedervåningen.
Nu bor mina föräldrar i huset, och de gör som min farmor bestämde ganska snabbt: i den stora trädgården ska det alltid sparas en äng.
Vad jag minns talade hon aldrig om insekter eller om biologisk mångfald, men en äng skulle det vara. Kostatonåringarna som kontrakterades för att klippa gräset när ingen i familjen var på plats fick stränga anvisningar, och ibland satte hon också upp pinnar och snören för säkerhets skull.
Den nuvarande ängen ligger där vi spelade badminton när jag var liten. Gräsmattorna är ojämna eftersom det är grunt med jord på några ställen, eftersom min pappas farmor hade nästan hela trädgården uppodlad och eftersom det har grävts för dränering de senaste åren, och badmintonplatsen är nog den jämnaste biten. Men vad som fanns i den hade vi ingen aning om när vi hade nätet där. De senaste åren har mina föräldrar hittat orkidéer!
Det råder ingen tvekan om att insekter trivs heller. Fast jag skäms för att jag inte vet vad de heter.
Jag tror att min farmor bara ville att ängen skulle vara vacker, men den sortens skönhet har ju fått många, många fler beståndsdelar de senaste åren i takt med att vi har blivit mer och mer uppmärksammade på hur också en villaträdgård behövs för att hålla insektslivet och i längden vår matproduktion igång. Naturskyddsföreningen har en lång rad med enkla tips på vad man kan göra, och att satsa på en äng kanske är det allra enklaste — det är det här med att slå med lie som man måste lära sig.
Och så måste man göra det fastän man inte riktigt vill. För det är ju så vackert!