Anna Sigrid stickar och syr Ullas klänning (många)

Anna Sigrid Pettersson är något av en idol i en Facebookgrupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya kläder. För några månader sedan gjorde jag en intervju med henne om det. Sedan började hon sticka och sy Klänningen Ulla. När jag hade sett, en, två, tre, åtta sådana klänningar bad jag henne att skriva något om det. Här kommer bilder och berättelse — tack, Anna Sigrid!

***

Jag minns att något hett och åtråvärt på 1970-talet var garnet från Lasse Wålstedts Spinneri i Dala-Floda. I och med besöket där i oktober 1974 anslöt sig till mina samlingar en stickbeskrivning som liksom Ullas klänning börjar uppifrån. Toppen när man inte vet hur mycket garn som kommer att gå åt eller finns. Jag handlade garn, och det började nystas och stickas redan på tåget hem.

Så i december i fjol, när ett ryggskottet slog till och jag var bunden till soffan (med de där fingrarna som kliar hela tiden), tog jag fram stickor och garn. Och i min iver att ”döstäda”, få bort allt jox som finns och inte direkt har någon funktion för mig, började jag sticka.

En före detta arbetskamrat hade till min stora glädje fått barn. Hennes förhållningssätt till konsumtion och miljö tilltalade mig mycket, och hon hade gett mig kläder som hon inte längre behövde.

En i både färgställning och rutor mycket vacker kjol blev med ett nystan rosa bomullsgarn en bedårande klänning till hennes dotter, alldeles lagom till jul.

Och så började det! Garnnystan plockades fram, vitt bouclégarn, ungefär femtio gram, en överdel! En påbörjad bebiskofta, osäkert om det skulle räcka, och såg den inte lite väl liten ut, repa upp och sticka överdelar, tre räckte det till. Asch, ett litet bouclénystan till, kändes väldigt litet. Blev en pytteliten överdel, får hitta på nåt annat. Och så alla de där kulörta garnslattarna, inköpta under den värsta Hönsestrikk-perioden. Ja, ja, det får bli något, det också.

Sedan, varning för bekännelse: jag köpte oblekt bomullsgarn i massor, för mycket länge sedan, med tanken att virka överkast. Ja, förstår inte riktigt vad som flög i mig.

Det fiffiga med Ullas klänning är att jag blir av med material, både knappar och tygbitar förutom alla restgarner.

Och eftersom stickningen börjar vid halsen så kan det bli så långt som garnet räcker till.

Varje överdel är olik de andra. Jag stickade i olika färger, och dessutom gjorde jag ”fel”: glömde sticka knapphål, glömde sätta ihop och sticka rundstickning på slutet.

Men jag tröttnade också på att sticka på samma sätt, började variera mig. Det som ska föreställa raglan — 1 omslag, 1 rm, 1 omslag, och så aviga maskor på baksidan — började jag göra bredare: 1 omslag , 2 rm, 1 omslag, aviga på baksidan.

Jag prövade ännu bredare raglansöm: 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag, 2 rm, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag.

Då blev raglanranden mer som en enkel spets.

Ibland gjorde jag uddkant också. Några varv slätstickning, sedan 1 varv med 2 m ihop, 1 omslag, 2 m ihop, 1 omslag och så vidare och sedan fortsätta med slätstickning för att när det är färdigstickat vika uddkanten och fålla upp.

En överdel fick en liten virkad bård runt om — hals, knappslå, ärmkant och nederkant. Ibland stickade jag nederkanten helt slätt, eller helt avigt, och ibland resår.

Allting var ogenomtänkt, och på impuls, och mycket roligt. Jag prövade till och med att sticka ”spets”, och det gick väl sådär.

Ibland har jag glömt att sticka knapphål, och då har jag brutalt bänt upp i det stickade och sytt ikring, men också använt små kulknappar. Blåbärsklänningen med blåbärsknappar är en favorit, söt och frisk, men också äppelklänningen med bruna knappar. Det tyget är ett gammalt överkast som min svärmor hade, så min dotter hade en sådan äppelklänning, fast helt i tyg.

En blå överdel, där glömde jag alldeles bort knapphålen men hade också hittat den fina rutiga, tomatiga köksgardinen. Det blev en knappslå av samma tyg, med tryckknappar och körsbärstomatknappar. En annan ljusblå överdel, med ljuvligt vallmotyg, där hade jag bara ett knapphål, så det blev en tryckknapp under den andra knappen.

De där klänningarna som luktar 70-tal, orange och rött, är en panelgardin. Den ena överdelen är randig. Till den andra hittade jag en liten orange garntåt som räckte precis till ett varv.

Och det där med knappar, det är något det. Älskar de där kulknapparna. Jag köpte dem i Haapsalu 1996 för 15 centi styck. Köpte alla som fanns i affären. Först använde jag dem på en svart klänning. Liksom som non stop-karameller satt de överallt. När jag tröttnade på den klänningen blev den en tröja, och knapparna hamnade i en liten burk. Nu ligger fem stycken gröna kvar, ensamma.

Ja, jag har haft mycket roligt, men det är fortfarande två överdelar som ligger och en klänning som saknar knapp.

Och just nu är jag trött på stickning och sitter och lagar ett pärlbroderi istället. Och trots att jag har använt så mycket material så kan jag inte se att det minskar något nämnvärt. Så det är bara att sy på. Det dröjer nog innan det blir en Klänningen Ulla igen.

***

Tack, Anna Sigrid!