I slutet av sommaren var jag i USA en vecka för att hälsa på min syster och hennes familj.
När jag hade lagt flera timmar på att fråga efter svarta knappar i olika butiker inne i stan gjorde vi det som de flesta amerikaner gör: åkte till ett butiksområde i en förort.
Nu har jag alltså upplevt Joann — och eftersom det var så monumentalt får ni följa med. Jag bad personalen om lov att fotografera, så allt är i sin ordning.
Gott om utrymme är en grundförutsättning för en Joann-butik. Den här butiksfasaden gjorde också att det var lätt att hitta butiken — när man väl hade svängt in på rätt enorma parkering (för det fanns flera byggnadskomplex och flera parkeringar).
Jag behöver väl knappt berätta att det skulle ha varit svårt att ta sig dit med allmänna kommunikationer?
40% rea på allt i de här hyllorna — en dröm eller en mardröm? Man måste verkligen vara begåvad med en speciell blick för att kunna se det som man vill ha när det är så många mönster som konkurrerar om uppmärksamheten. Och det här var bara en av kanske tolv gångar.
Om man tittar lite närmare ser man att en del av tygerna nog är tänkta för barn. Det med grodor tycker jag är ganska fint. Och det med piratvalar. Vem jag skulle sy till i ”Chill out”-tyget med glassar och körsbär är lite svårare att komma på. Och visst blir man lite lättad när blicken faller på alldeles vanliga, tråkiga, rutiga tyger?
Här hittade vi (det är min systerdotter som känner på en rulle) en enorm uppsättning färger av ett tyg som jag aldrig har sett förut. Möjligen antyder reaskylten att det inte har varit så lättsålt. Jag tror att det är något slags syntetisk fleece och att det är tänkt till plädar, kuddfodral och morgonrockar, men jag läste inte så noga och frågade aldrig.
Sedan såg jag att det skulle finnas garn och tänkte att om nu tygerna nästan anfaller mig så känner jag mig säkert mer hemma i garngångarna.
Det här är bara en av dem — jag minns inte hur många det fanns.
En del av er kanske inte tror det, men såhär är det: det kan bli för mycket med garn också. I alla fall för mig.
En bit bort i den här gången hittade vi enorma mängder knappar. Efter lite letande hade vi det vi behövde: fem tunna remsor med fem enkla svarta knappar på varje.
För mig blev det här en så övertydlig bild av att överflödet aldrig kommer att göra världen bra. Istället för att bli inspirerad av alla möjligheter blev jag nästan yr. Nu när jag tittar på bilderna längtar jag till garnkorgen och påslakanshyllorna i en Erikshjälpen Second Hand-butik. Om jag inte har så mycket att välja på sätter min hjärna igång med att tänka ut vad jag skulle kunna göra med det som finns. En återbruksutmaning är mycket mer produktiv än en sådan här butik där nästan allting finns.
Vad tycker ni?