Första kontakten med Kerstin kommer jag inte ihåg — kanske var det genom Hjälpstickan.
Då var hon på väg mot 5000 mössor, och Hemmets Journal intervjuade henne om det.
Sedan intervjuade jag henne precis vid 5000-strecket.
Och efter det höll vi kontakten och resonerade om mössor, om var i världen det behövdes mössor, om nyfödda i Nepal, om min prototyp till Olles brorsa (ganska lik Kerstins "päppelmössa" men helt i tunt yllegarn, något som Kerstin inte riktigt trodde på) och om en del annat.
En av Kerstins mössor till en liten nyfödd i Nepal.
Hon var allvarligt sjuk redan första gången vi skrev till varandra, men det berättade hon bara om i bisatser. Att det var så bra att sticka när hon inte kunde sova på grund av värken, till exempel.
För inte så länge sedan fick hennes hjälpstickarvänner reda på att hon hade fått ett tråkigt besked hos doktorn. Många skickade garn för att hon skulle kunna fortsätta sticka sig igenom det svåra.
Nu i veckan orkade inte Kerstins kropp längre.
Jag tror att vi är många som kommer att sakna hennes meddelanden och uppmuntrande kommentarer — alltid, alltid avslutade med "kram", "kram" utan punkt, rakt ut i luften bara.
Vi får tänka på hur mer än 5000 människor, både här i Sverige och i många andra länder, går omkring i varsin mössa som hon stickade för att ha något annat än sjukdom och smärta att tänka på. Men inte bara därför: hon ville hjälpa andra. Hon frågade alltid vart hon skulle skicka nästa paket, var behoven fanns.
Tack, Kerstin, för all energi och uppmuntran och glädje du har spridit! Och för värmen i dina tankar och händer! Vi skickar våra kramar rakt ut i luften till dig och försöker fortsätta arbeta tillsammans i din anda.