Jaha, ibland kan man bli uppseendeväckande på ett oväntat vis.
Den här veckan är jag på ett slags konferens med långa föreläsningar på förmiddagarna. Jag sitter långt bak i en stor sal eftersom jag ska ta ett par kliv och ställa mig vid ett bord så snart folk börjar röra på sig, och längst bak tycker jag att det är tillåtet att sticka.
Det är flera som har frågat efter beskrivningar till barn som är större än nyfödda, så jag tänkte att jag skulle försöka ordna ett par sådana modeller. Kalle på Järbo Garn har skickat mig några nystan som han tyckte att jag kunde experimentera med. Men det har gått fortare än jag trodde att sticka, och jag gjorde den första modellen lite större än jag hade tänkt …
… så plötsligt var garnet slut.
Inga extrakablar har jag med, och jag är för bekväm för att trä upp hela stickningen på en tråd. Man kan väl sticka nytt bredvid?
Ja, det går finfint, men gissa hur konstigt det ser ut och hur många som frågar vad jag håller på med.
Å andra sidan: det är nästan alltid roligt att få frågor om stickning. Jag har fått berätta om Panzisjukhuset och Sukuta för flera som aldrig hade hört talas om startpaket!
P.S. Nytt garn är på väg, så det här blir inte något dubbel-UFO. D.S.