Hur det går med Hannas projekt "En mössa till varenda unge"?
Ja, det hänger såklart ihop med hur det går på Leros och i Grekland överhuvudtaget.
Jag frågade Hanna om hon hade tid att berätta lite mer. Det här kom idag. Tack Hanna! Och tack för att du låter oss vara med och hjälpa till på det här viset!
Så måste jag också kommentera bilden. En av volontärerna på Leros tog den för ett par veckor sedan. Först tyckte jag inte att jag kunde publicera den — jag har lärt mig att man aldrig ska använda bilder av barn utan att föräldrarna har godkänt det. Men nu har jag sett flera gånger att UNHCR använder en liknande bild från en annan plats där flyktingar samlas. Barn sover på tillplattade kartonger efter resor i små båtar på stora hav. De väntar tillsammans med sina föräldrar på att livet i Europa förhoppningsvis ska börja. Det är såhär det är nu. Då måste vi kanske visa det.
Tillägg: Hanna berättar att alla bilder som hon skickar vidare är godkända för publicering av dem som är med på dem eller, om det är barn på bilderna, av föräldrarna. Så mamman eller pappan till flickan på pappkartongen är införstådd med att hon syns och representerar flyktingvågen på Leros.
***
Nyanländ och trött.
Hej Anna!
Det blåser hårt här på lilla Leros, och det påverkar vår internetuppkoppling. Den kommer och går hela tiden, och jag har bara Word Online att skriva på. Jag vill så gärna skriva, men det bara krånglar. Här får du en text som min vän Anne som också är volontär här har skrivit. Den är skriven idag, den 24/8. smile emoticonHälsningar,
Hanna
***
Hamnpolisen i Leros var fullsatt idag. 960 flyktingar reste igår med El Venizelos [en färja som staten har satt in — den har kört en vända och plockat upp flyktingar från Lesbos, Leros och Kos och kört dem till Aten, Hannas anm], men det kommer många på vardagarna, så på innergården vid hamnmyndigheten är det alltid 200–300 människor, och Villa Artemis är alltid full. Förhållandena är fortfarande tragiska: en enda toalett (utan vatten), människor som sover utomhus (de mest tursamma på kartonger), spädbarn som blir brända i det obarmhärtiga solskenet, människor som blöder näsblod eller svimmar för att de har lidit på det här viset för länge. Solidaritetsgruppen är på plats hela dagarna, varenda dag, tillsammans med grekiska och andra europeiska turister som ägnar sin semester åt att vara på innergården hos hamnmyndigheten och lägger sina pengar på att täcka kostnaderna samtidigt som de samlar in mer. 400 smörgåsar breds varje dag av Anna, Julie och deras snälla vänner, det finns mjölk till alla barnen två gånger om dagen, kläder och skor delar vi allihop ut. Lådor med kläder och annat från våra vänner kommer med båtarna på nätterna. Det finns läkare både inne på sjukhuset och utanför det, och de håller fast vid sin läkared. Alla anstränger sig tillsammans för att lindra situationen för alla de här människorna som är förföljda vart de än kommer.
Och på andra sidan finns det mörka. Det finns läkare som håller sig till sin läkared — och det finns tyvärr också de som tydligt visar sitt hat.
"Det här är inget hotell!" ropade en som vägrade att ta emot en syrisk flicka som hade svimmat av traumat och utmattningen.
Hon fick inte komma in fastän kliniken var tom.
Vi berättade för honom att alternativet var att ta henne tillbaka till hettan på den proppfulla innergården. "Hon får sova på bara marken. Förstår du inte?"
"Tala till mig på det formella sättet!" sa han.
Vårt informella sätt att tala gjorde honom mer upprörd än det mänskliga lidandet …
En trappa upp fanns läkare och vårdpersonal på obstetriska/gynekologiska avdelningen. De tog med stor kärlek hand om en ung syrisk kvinna och hennes dotter, född två dagar tidigare.
Två världar att välja mellan.
Anne på Leros
***
Vad får Leros för hjälp utifrån? Utöver mössorna alltså?
Hanna berättar snabbt:
"Vi har fått stöd från Avaaz och Greenpeace. Läkare utan gränser har försett oss med mediciner, blöjor och hygienartiklar. Men vi behöver resurser!!! Det finns ingen organisation som tar hand om just Leros, tyvärr. Det enda som finns är min mammas extra kontonummer som vi bara använder till flyktingar, men det är hennes privata, så då krävs det att den som ger har tillit till oss …
Det som egentligen behövs mest är pengar till mat. Just nu får de bara ett mål mat per person, på eftermiddagen. Detta innebär att om man kommer sent på kvällen blir man utan mat och har bara vatten till nästa eftermiddag (när vi inte har pengar till "frukost" — två brödskivor med ost mellan).
Folk sover utomhus. Hotellägare vägrar ta emot dem som betalande gäster. Fruktansvärt. Vi har två tält, men de räcker ingenstans, och dessutom låter sällan folk från olika flyktingrupper andra komma in, tyvärr."