Här kommer en fråga till alla kyrkkaffevänner:
Vad är det som är så underbart med kyrkkaffe?
Några extrafrågor för den händelse det behövs:
Har du varit på ett extra bra kyrkkaffe någon gång? Vad var det som gjorde det extra bra?
Hur gör ni hos er?
Vilka är de viktigaste ingredienserna i ett riktigt bra kyrkkaffe?
Vem dricker du helst kyrkkaffe med?
Är det bäst att bara få slå sig ner eller att få vara med och bidra själv på något vis?
Tycker du att det ska vara som det brukar eller att det är roligt med nya påhitt och överraskningar och variation?
Sött eller salt till?
Mycket eller lite att välja på?
Lugnt eller energiskt?
Bästa gudstjänsttiden för en gudstjänst med efterföljande kyrkkaffe?
Varje söndag eller när det ska vara extra festligt?
Längst ner i kyrkan på stående fot, mingel i en foajé, sitta ner vid dukade bord?
Glädjens Herre, Välsigna, Herre, vad du ger eller I Jesu namn?
Berätta det du vill — svaren kan komma till god användning inom kort! (Och inspirera andra — bra eller hur?)
Oj så mycket att fundera på!
Nu är jag ju lite ”mellan församlingar” men en hel del tankar dyker upp.
Den mest ”pockande” är nog VARJE söndag! Det kan komma nya som behöver lära känna ngn t.ex.
Vem man sitter med? Blir givetvis ofta ”kända” men det roliga är ju när olika människor ramlar in i samtal.
Det jag minns mest och kanske allra varmast var inte ett vanligt kyrkkaffe kanske, utan en ”pust-stund” efter en mässa/konsert i avslutning på intensiv julhelg. Vi satt på lådor och stolar som flyttats runt på de mest underliga platser. Åt kvarbliven mat från både tallrikar och tomma burkar. Jag och några till med lite mer ansvar städade en del under tiden och hann höra samtal både här och där. Rörigt, mycket folk, alla trötta, men en härlig känsla av gemenskap!
Detta lär snurra i huvudet idag, men blir det fler mer konkreta tankar får det bli ett mail:)
Viktigaste ingrediensen kan jag dock ta direkt: GEMENSKAP! Att ingen som inte själv vill sitter ensam.
Kyrkaffet är smörjmedlet, oljan, havet som vi behöver för att kunna fungera. 😉
Har några gånger vänt på det hela och haft kaffet mitt i gudstjänsten, mitt i kyrkan, predikan har varit samtalet kring kaffebordet.
Plötsligt öppnas nya vägar, nya möten, gemenskap som bär till nästa gång vi möts över en kopp kaffe.
Det bästa är att få sätta sig ner (efter/mitt i en gudstjänst) så man ser varann i ögonen! Att få prata lite om läget eller det som sagts i predikan. Hälsa på nya eller bara ha det skönt bland de kända.
Kanske är det ändå bäst att ha det mitt i – annars är det lätt att många åker hem direkt efter gudstjänsten. Och spec om man är ny…
VARJE söndag! Och gärna med GLÄDJE i det som bjuds! Olika, spännande och överraskande nedslag av ovanligheter bland mockarutorna och rulltårtan.
Helst ingen sång före, då inte alla kan den ”hemliga koden” av sånt.
Kyrkfikat är en otroligt viktig ingrediens i en gudstjänst! =-)
För oss i förskingringen (utomlands) är kyrkkaffet en viktig stund. En viktig stund att faa möta landsmän/kvinnor, faa tala vaart modersmaal och saa den (nästan) obligatoriska kanelbullen, en smak av hemlandet. Oberoende om man trivs eller inte i det nya landet är svenska kyrkan i utlandet en bro till det hem man lämnat, det hem som befinner sig i hjärtat paa saa maanga utlandssvenskar och daa betyder kyrkkaffet inte bara gemenskap och glädje utan ocksaa en stor portion trygghet!
I vår församling har vi kyrkkaffe varje söndag efter Högmässan. Det är för att undvika känslan av att vi har ”åkt buss” tillsammans men inte sett varandra. Vid kyrkkaffet hinner vi umgås och prata en stund. Högmässan är viktig för relationen med Gud och visst finns en gemenskap även där, men kyrkkaffet förstärker relationen mellan församlingens människor. Ingen ska behöva gå hem utan att någon har frågat hur det står till. Själva kaffet och det som äts till har nog underordnad betydelse. Det är gemenskapen som står i centrum. Vi har en grupp med frivilliga som turas om att ordna det praktiska. Kaffebryggare, termosar osv. finns i kyrkan. Vi har några bord med stolar vid ingången. Jag, som diakon, skulle inte vilja vara utan denna företeelse:)
På kyrkkaffet bubblar den glädje ut som liksom samlats inuti under högmässan, då vi varit tillsammans inför Herren, med den tysta gemenskap man kunnat känna då. Kyrkkaffe-gemenskapen grundar sig på att vi är syskon som varit med om något härligt tillsammans – även om vi är så olika annars. På Hjelmserydsstiftelsen, där jag går i kyrkan, är det alltid Högmässa kl. 11. Det är också alltid kyrkkaffe i prästgården efteråt, såvida det inte är retreat på gården, vilket bara händer några söndagar per år.
Barnen som suttit med sina familjer i kyrkan, sätter sig med varandra på kyrkkaffet och går sen och leker. Vi vuxna pratar om allt från predikan till blöjor och vi lär känna varandra ännu lite mer. När det kommer några som inte brukat komma till kyrkan här, är det alltid några som vill sätta sig hos dem och lära känna dem. Så växer gemenskapen.
På sommaren brukar vi ta med oss kaffet ut i trädgården och sitta på trädgårsmöblerna.
För dem som har beställt middag på Hjelmserydsstiftelsen, brukar det ibland bli lite skämtsamt klagande under söndagseftermiddagen över att det är så mycket kaffe och kakor. Direkt efter kyrkkaffet med tre sorters kakor kommer nämligen en smarrig söndagsmiddag med efterföljande efterrätt med kaffe och därefter är det bara två timmar till eftermiddagskaffet. Men det är härligt att det får kännas i magen att det är söndag!
Svar till Kristina:
Tack Kristina!