Nu har Läkartidningen också uppmärksammat situationen för kvinnorna i Kongo Kinshasa. En svensk journalist och hennes fotograf har besökt Panzisjukhuset och mött Denis Mukwege och hans medarbetare. Den senaste uppskattningen är att två miljoner kvinnor har blivit våldtagna. Två miljoner!
Ur reportaget:
Doktor Mukwege lever i resultatet av tortyren. På listan över vad väpnade grupper gör mot hans patienter: hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan. Som regel utförs det inför öppen ridå och i vissa byar har så många som tre av fyra kvinnor våldtagits. Inga åldrar har skonats.
Professor Ellinor Ädelroth darrar på rösten när hon berättar om barnvåldtäkterna.
– Vi fick in en treåring som var fullständigt söndertrasad. Det fanns inget kvar av ändtarm och underliv. Doktor Mukwege bara skrek rakt ut när han skulle operera henne.
Det var de här kvinnorna vi arbetade för förrförra sommaren — det var faktiskt så hjälpstickningen på Kyrkkaffebloggen tog fart på riktigt.
Jag hoppas att ni håller med mig om att vi inte får glömma dem! Och inte deras barn heller:
Systematiska våldtäkter: ett vapen som splittrar samhällen. På BB-avdelningen är effekten tydlig. Fyra barn som aldrig kommer att få några efternamn har fötts här senaste veckan. I ett land där man får efternamnet efter sin far kan det barn som är resultat av våldtäkt inte få något.
Två av deras mammor är minderåriga. De har blivit utkastade hemifrån. I ett land där kvinnan anses ha lockat till sig våldtäktsmannen och är bebodd av onda andar kan en våldtagen inte bo kvar hos sin familj.
En mamma är 22 år. Hon hade en man innan hon blev våldtagen. Det har hon inte längre. I ett land där det innebär offentlig skam att vara med en kvinna som andra män förgripit sig på kan en våldtagen inte fortsätta vara gift.
Den sista mamman är försvunnen.
– Hon kom hit, födde barnet och gick ut genom dörren. Hon ville inte ha det.
Barnmorskan visar den lilla flickan som ligger invirad i en filt. En flaska med mjölkersättning ligger bredvid.
– Hon gråter ofta. Jag tror hon saknar närhet. Vi vet inte vad vi ska göra med henne. Vi har döpt henne till Gloria.
Läs hela artikeln här.
Ett litet och viktigt steg för oss svenskar som vill göra något kan vara att skriva på en namninsamling till stöd för folket i Kongo Kinshasa (och att sprida den förstås). Läs mer här. Hos PMU finns också mer information och möjlighet att ge via SMS — lägg gärna ut de numren på era bloggar och Facebooksidor! Via Läkarmissionen kan man bland annat stötta Mama Londons arbete i anslutning till Panzisjukhuset.
Nytillkommen Kyrkkaffebloggenläsare? Det finns massor att läsa här — skriv Kongo i sökrutan till höger. Och läs Birger Thuresons bok De glömda kvinnornas röst!
Boktips:
Författaren Christina Wahldén har skrivit två ungdomsböcker om följderna av kriget i Kongo: ”I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig” samt ”Min syster dotter har många pappor”. Mycket läsvärda och gripande berättelser för såväl ungdomar som vuxna.
De handlar om vad som händer när en helt vanlig by intas av rebeller. Flickan Ombene bevittnar hur hennes föräldrar och bror mördas, hon själv och hennes systrar våldtas av rebellerna och tvingas följa med dem som fångar. Tillvaron för flickorna blir därefter fylld av upprepade gruppvåldtäkter, daglig förnedring. Flickan Ombene lyckas fly och hamnar så småningom i kalla Sverige. Trots fysisk trygghet och frånvaro av krig, förföljs hon av minnena efter upplevelserna.
Christina Wahldén har själv varit i Kongo, för att göra en bok för Röda korset: ”Du kan glömma bort ditt eget barn – Kvinna i krig”.
Svar till Lillemor:
Tack för tipsen!
Så fruktansvärt att det är svårt att tänka på.
Tack underbara Anna att du uppmärksammar detta igen! Jag har idag suttit och haft kontakt med flera olika organisationer om vad som kan göras. Framför allt fick jag rådet att fortsätta stödja ekonomiskt! OCH dela informationen om situationen/arbetet i DRK! Låt oss alla göra något litet som tillsammans blir STORT!
Man går sönder inuti när man läser om sådant här. Så fasansfullt. Det är ren och skär ondska som drabbar dessa barn och kvinnor.