Oj, nu händer det mycket! Så berättelsen om min mormor Judith och vägen till hennes sygrupp får fortsätta direkt.
Dels hörde Katarina av sig igår — vi känner varann lite sedan när hon arbetade med Malmös studenter och jag hjälpte till med en Taizéhelg — och berättade att hennes svärfar var med på Drottningholm. Han skulle till Kongo! (Jag visste sedan förut att Åsas farmor och farfar var med på samma resa.)
Och dels fick jag hela berättelsen om utresan från min morbror Gunnar, han som föddes i Tanzania (på den tiden hette det Tanganyika). På det viset slapp jag en massa detaljfrågor som jag skulle ha behövt ställa för att få till allting rätt! Tusen tack, Gunnar!
***
Min version av deras berättelse är så här.
Många svenska missionssamfund, bland annat Svenska Kyrkans Mission, hade missionärer ”på gång” för utresa, men alla normala resvägar var brutna av kriget.
Några samfund kom överens med svenska staten om en gemensam resa med ett gemensamt fartyg. Också de allierade myndigheterna skulle lämna medgivande, liksom givetvis de tyska, för Skagerrak-spärren fanns. Tyskland hade ett fort med jättekanon i Hanstholm i Danmark och en motsvarande i Norge. Området däremellan dit kanonerna inte nådde hade tyskarna minerat.
Drottningholm skulle gå till Sydafrika och hämta krigsfångar. Eftersom hon ändå skulle gå tom dit fick missionssällskapen hyra platser.
Avresedatum offentliggjordes med mycket kort varsel, och några andra samfunds missionärer fick veta med någon framförhållning.
SKM valde att inte informera.
Judith och Josef förberedde sig väl, packade de stora packlådorna, hade resväskor packade och stående färdiga, visste inte avresedatum och fortsatte sina arbeten.
Josef åkte till Sigtuna för en kurs och möttes av inackorderingstanten som undrade: ”Vad gör pastorn här? Jag har hört på radion att pastorn ska till Afrika.”
Så fick Josef veta att resan skulle gå från Göteborg om mindre än 48 timmar.
Han sände ett telegram till Judith — ”Avres genast Göteborg”, tog tåget och hoppades att Judith skulle läsa telegrammet, ta väskorna och själv åka.
Judith åkte från Nässjö med bagaget och undrade om hon skulle hinna ta farväl av sin mamma Lydia [Lydia bodde i Borås och hade inte någon telefon — Annas anm].
Lydia stod på perrongen, och de kunde ta farväl.
Detta var Kristi himmelsfärdshelgen 1944, och SKM tyckte väl att de gjort sitt med att ordna resan och alla tillstånden, tog sig en välbehövlig helgvila och brydde sig inte om att informera de missionärsfamiljer som det ju faktiskt var fråga om.
Kaptenen hade fått sjökort med den hemliga passagen genom minspärren, namnet Drottningholm stod med stora bokstäver på den strålkastarupplysta vita fartygssidan, och många ubåtskaptener studerade framfarten med fingret på torpedavtryckaren och undrade om detta var skeppet de fått informationer om och order att släppa förbi.
Avresan var Kristi himmelsfärds dag den 18 maj 1944, och rutten gick långt västerut, nära Brasiliens kust, för att komma ”bakom” fartygen med hela uppladdningen inför invasionen i Normandie.
När de efter sjöresan gick i land i Port Elizabeth var det tåg norrut, och fartyg på Victoriasjön, och med sig hade de resväskorna. ”Lårarna” kom fram efter nio månader.
Långt senare, på semester från Sydrhodesia (Zimbabwe) i Sydafrika, berättade Josef för några vänner om resan ut, bland annat om hur kaptenen under sin navigering beordrade långsam fart och absolut tystnad, till och med pianotystnad, under minfärdsnavigeringen. En annan gäst såg mycket intresserad ut och ville veta mera och verkade ha varit sjöman. Och, jodå, han bekräftade Josefs berättelse, han hade varit med, det var inte enbart Drottningholm utan en konvoj på tre fartyg, och han hade varit kapten och chef för hela konvojen!