Förra året vid ungefär den här tiden var jag på bokmässan i London.
Den är inte alls lika stor som den i Frankfurt, och den är på Earl’s Court, ett gammalt och ganska slitet mässområde där hallarna är placerade på ett sådant sätt att när man går från den ena in i den andra hamnar man fel hur man än bär sig åt. Åtminstone om man heter Anna och arbetar på Libris.
Men alla verkar tycka så mycket om att vara där, och vi hade väldigt trevligt, min kollega Peter och jag. En dag sprang jag på Susie Poole i en av gångarna, och hos ett amerikanskt förlag fick vi små presentpåsar med helt fantastiska hembakade chocolate chip cookies som de hade bakat och tagit med över Atlanten. (Jag bad om receptet och fick det — ska bara översätta det också!)
Och så hittade jag Helen Stephens bok How to hide a lion.
Den fanns i en monter där vi inte hade något möte, och bara i ett enda exemplar i en hylla. Man kan undra hur det gick till.
Jag bläddrade – och fastnade.
När jag hittade Peter drog jag med honom dit och tvingade honom att läsa direkt. Han förstod precis.
Nu finns boken på svenska!
Min kollega Vilhelm tycker att den handlar om främlingsrädsla och borde användas i skolan. Jag håller med.
Så är det ofta med de allra underbaraste bilderböckerna: det jag (och inte bara jag!) faller för är deras omedelbara charm, men de har något viktigt att säga också. Inte sällan får de mig att tänka efter på ett sätt som en vetenskaplig rapport eller ett övertygande resonemang inte skulle ha lyckats med.
Alltså: grattis till alla för att jag gick lite fel på Earl’s Court i London förra året! Nu är det dags att läsa Gömma lejon!