Alla som tycker att barn inte bara ska ha leksaker av plast och leksaker som blippar och surrar och piper och gör dem alldeles tomma i blicken och okontaktbara — alla som tycker att barn gärna också kan ha en del mjuka leksaker, handgjorda av någon som bryr sig om dem, och dessutom leksaker som stimulerar till att leka fest och bjuda …
… här är en nyhet för er:
Carines virkade kakor har fått en hel hop kusiner!
Det är Maja som har designat innehållet till en hel liten glasskiosk för Järbo Garn. De har nämligen bomullsgarn i så bra glassfärger.
Läs om Majas arbete med beskrivningarna här, och hämta själva beskrivningarna (gratis) här!
(En liten bekännelse: jag tänker alltid på filmen Tillsammans när jag ser sådana här fantastiska projekt. Ni vet, pojken som ska växa upp utan kapitalistiskt Lego, för hans pappa ska minsann göra egna klossar. Och så får han två. Två klossar sammanlagt, alltså, för sedan tar pappans ork slut. Jag är rädd att mitt glasskioskprojekt kanske skulle sluta så. Men man vet aldrig — att virka glass kanske är helt beroendeframkallande?)
Jag har redan börjat virka glassar till barnens lilla kiosk på dagis 🙂
När jag satt i sängen och virkade i morse kom vovven och kollade vad jag gjorde. Visade honom en av glassarna och genast kom det fram en rosa tunga för att smaka på glassen! Sen låg han ute i köket och surade för att matte hade lurat honom med låtsasglass 😉
Svar till Jennifer:
Nu har jag sett dem! Otroligt fina. Vilken lycka för ditt dagis!
Jennifer: Vad roligt att du redan börjat, Jennifer!
Mvh Maja
Anna: Det där legobit-syndromet känner man igen;) Man får verkligen akta sig så att man inte lovar runt men håller tunt… Fast förresten: Man borde försöka vara stolt och glad över de saker man faktiskt gör, och inte gräma sig över det man inte gjort! Dessutom tycker jag att man ska tillåta sig att köpa en och annan plastig Barbie-docka också! Jag gillar Barbie:) Hade du Barbie när du var liten?
Hälsar Maja
Svar till Maja:
Mycket klokt!
Jag fick min första Barbie ganska sent men hade flera Sindy och billiga kopior innan dess. Samt en indian från High Chaparall som ensam man till allihop ganska länge. Alla fick stora mängder konstiga kläder och möbler — det var i själva verket det som var roligast. De bodde i en matkällare med hyllor på tre väggar.
Och du?
någon indian blev det aldrig för min del;)
Jag hade en Barbie och en Skipper från 1960-talet, som min mamma hade haft som liten. (Nu är de rena samlarobjekten…) Till dem fanns en hel massa fina hemsydda kläder som mamma och hennes systrar hade sytt.
Sedan hade jag den ofantliga lyckan att få en Sindy, med blont hår, paljettklänning och en hel massa andra 80-tals käder och accessoarer. Å, vad jag tyckte att hon var fin!
De där dockorna är fina tidsmarkörer och påminner om min och mammas barndom. Greta plockar fram dem och leker med dem varje gång vi hälsar på hos mormor och morfar. Hon tycker att Sindy är ”finast”;)
Här hemma har vi flera Barbie-dockor och det leks flitigt med dem, samt pysslas möbler och annat förstås. Greta har en särskild Barbie-låda, där vi försöker samla alla små skor och andra mini-pryttlar vid dagens slut…
Sista Barbie-bekännelsen: Jag har faktiskt två samlar-Barbiedockor som jag köpt i vuxen ålder, bara för att de är så underbart fina:) Den ena är sömmerska;)
Ha en god måndag!
Kolla på min blogg hur roligt barnen hade med glassarna 🙂
Svar till Jennifer:
Härligt att se! Vilken kö! Räckte det verkligen till alla?